Tiden går fort, nästan för fort, åtta år sa swish..
Ikväll för åtta år sedan så hamnade jag långt ner under ytan, så långt ner att jag inte såg en väg upp.
Jag har under dessa år sett tillbaka varje år på hur livet blev och på vad jag gått igenom.
Sedan förra året har det hänt saker, jag har mått jättedåligt och jag har mått jättebra, ibland både och på en och samma dag nästan.
Jag är fortfarande tillsammans med M och han har varit ett stort stöd för mig när jag mått dåligt.
Tänk att för åtta år sedan så orkade jag inte längre, jag orkade inte med livet som det var då, orkade inte med mig själv.
Idag orkar jag.
Idag orkar jag med mig själv även fast det är riktigt jobbigt ibland.
Idag orkar jag ta bakslag även fast det självklart är jobbigt.
Jag är konstant utmattad och trött men jag orkar. För det mesta. Men idag vill jag inte ge upp. Idag vill jag kämpa.
För åtta år sedan så somnade jag intill mannen som precis lämnat mig för sin fd fru.
Idag somnar jag intill mannen jag älskar och som står ut med mig trots att jag mår som jag gör.
Jag kan kanske inte säga att jag älskar livet men jag tycker om livet mer och mer trots att jag ibland känner att allt bara är skit.
Åtta år.
