Obehaglig typ..

I januari/februari dejtade jag en kille, det kändes bra i början men sedan så kände jag att det inte alls funkade så jag sa det till honom.
Han hade svårt att förstå verkar det som..
När jag sa varför det inte klickade så skulle han ändra på precis allt, ovanor han haft hela livet o allt sånt.. Sånt går inte över en natt + att det var mer än fula ovanor som gjorde att det inte kändes rätt..

Han sa även att alla han träffat sagt att det inte klickade.. Då kanske han borde fundera lite på vad som är felet.. Alla han har träffat? Eller kanske ligger det hos honom?

Han skrev o frågade om vi skulle ses, jag sa nej, han skrev igen o jag sa att jag dejtat andra för att han kanske skulle förstå..
Då vart han sur, riktigt sur, men vad tror han? Jag hade ju sagt att vi inte skulle ses mer, inte bara en gång lixom..

Idag så fick jag då ett sms till! Han frågade hur jag mådde.. Innan jag ens svarat på det så fick jag ett till.. Han frågade om han fick komma förbi! Jag vart galen! Han har inte fattat alls..



Han: Får jag komma förbi en sväng?

Jag: Nej, det går inte att ses. Trodde du förstått att vi inte ska ses? Hur tydlig måste jag vara? Du vart ju sur sist för att jag dejtar så vad ska du här att göra?

Han: Jag är utanför, får jag komma in?
Han: Jag vet att du inte gillar mig, men ändå
Han: Sitter på parkeringen

Jag: Nej, säger jag ju. Varför skulle du komma hit?

Han: Önska Glad Påsk och det. Förlåt! Då vänder jag väl o åker hem då (Ledsen smiley)

Jag: Inte mina problem att du åkte ända hit utan att kolla med mig först. Lite obehagligt faktiskt måste jag säga. Jag har sagt flera gånger att vi inte ska ses igen!

Han: Är du så arg på mig? Trodde du skulle bli glad av oväntat besök
Han: Jaha (Ledsen smiley)

Jag: Inte av en jag sagt till flera gånger att vi inte skulle ses mer. Då är det bara obehagligt. Handlar inte om att vara arg, jag känner bara att jag inte vill umgås. Vi är så olika så det går inte.

Han: Ok (Ledsen smiley)
Han: Nu har jag åkt så nu behöver du inte vars rädd längre




Jag svarade inte ens på det sista smset.. Händer detta igen så ringer jag polisen, han ska inte komma hit, inte ens skicka SMS för jag har sagt att vi inte ska ses mer.
Nu vet jag ju inte hur mycket han pratade sanning, ingen är väl så dum att man åker typ 10-12 mil enkel väg utan att kolla först??
Eller kanske det finns de?

Tur jag inte är så rädd av mig, men klart det var obehagligt.. Så alla som läser detta behöver inte bli rädd heller för han kommer inte göra nått, alldeles för mesig för det.
Hade han nu varit här o velat skada mig så hade han ringt på utan att fråga o slängt upp dörren. Så jag är inte ett dugg orolig.

Han var 25 när vi träffades, han var verkligen omogen, mycket omogen faktiskt..
Han lyssnade aldrig när jag berättade något.
Han pratade igenom filmer och skrattar på så fel ställen (var inte ens en komedi vi såg) o kommenterar allt.
Han tuggade på sin tunga o det lät så äckligt så jag nästan spydde..
Han kom i fläckiga kläder, samma kläder från gång till gång..
Han skulle stanna 3 nätter en gång o hade inte med sig nått ombyte eller deo eller tandborste! Han stannade en natt, åkte hem som tur var annars hade jag mått illa..
Han var så sjuk (alltså lite snuvig) så han ville hem till mamma..

Jag orkade inte längre..

Vänskap.

Det är en svår grej har jag märkt..
Tänkt en del på det nu i helgen faktiskt, tänkt på hur det egentligen är mellan mig o mina vänner?

Denna helg har jag haft en vän här från Stockholm, han åkte gärna ner o hälsade på mig, avståndet var inget som helst problem.
Han satte sig i bilen o åkte ner i fredags, det tog lite drygt 3 timmar, men det var inget tyckte han, bara kul o komma o hälsa på.
Han åkte hem nu idag och tackade för att han hade fått komma o jag sa att han är så välkommen så när han känner för det o det tyckte han var kul.

Då kommer vi till mina vänner här nere som kanske max har 1 timma med bil till mig eller 30 minuter med buss om man bor i Skövde..
Ingen av de vännerna har kommit hit o hälsat på för det är alldeles för långt att åka..

2 kompisar har varit här sen jag flyttade hit för 1 år och snart 3 månader sedan, först en från Göteborg (men åkte från Åmål tror jag det var o tog vägen förbi mig när jag fyllde år förra året) och nu han från Stockholm denna helg.
Han från Göteborg åkte tom fram o tillbaka innan jul för att lyssna på julkonserten med Zarakören.

Nu är jag trött på detta, jag märker ju hur vännerna prioriterar..

Det är en vän här nere som jag inte kommer släppa, han är oxå den ende som spontant hör av sig till mig o vill ses, blir glad när jag frågar om vi ska ses o han har inte glömt bort att vi ska träffas eller ställt in hela tiden som andra gjort.

Resten kan jag nog faktiskt vara utan o nu är jag brutalt ärlig!
Jag blev ganska trött på att det alltid var jag som fick fråga om man skulle ses, så det är ett tag sen jag slutade med det faktiskt o då hör jag inget från nån..

Nä, Stockholm hägrar mer o mer, där har jag iaf fler vänner än här nere, har inget kvar här att göra.
Det som känns är ju att vissa av de vänner som tyckte det var kul att jag skulle flytta ner igen har jag inte ens träffat sen jag flyttade ner..
"Åh vad kul, då kan vi umgås en massa, träna ihop, fika, gå på krogen".. Haha..
De har inte ens hört av sig utan det är bara jag som får höra av mig först.

Önskar bara att mina vänner (?) kan vara ärliga o säga varför de inte vill umgås med mig.
Är jag så hemsk/tråkig/dryg/??
Är det för att jag är singel o inga barn har??
Eller vad har det med att göra??

4 år.

Tänk vad tiden går snabbt..
Ikväll är det 4 år sedan mitt liv vändes upp och ner totalt.

Det har som sagt varit de bästa och värsta år i mitt liv, men jag har lärt mig så mycket under resans gång, saker jag aldrig skulle ha lärt mig om allt hade varit som det alltid varit.
Jag har träffat människor som stöttat mig och människor som övergett mig, vissa har försvunnit efter flera års vänskap och vissa har dykt upp i mitt liv som nya riktiga vänner.

Det senaste av dessa år har varit fantastiskt samtidigt som jag har haft motgångar oxå, mått väldigt dåligt över hur livet egentligen blivit.
Men det har varit fantastiskt därför att jag har haft en trygghet i en egen lägenhet, det hade jag inte de första 3 åren.

Jag har kunnat rå om mig själv, göra som jag vill, komma o gå som jag vill och har jag inte orkat städa en dag så har jag inte gjort det o ingen mer än jag har beklagat sig över det.. Hehe..

Jag har mått väldigt bra det sista, kunnat njuta av de fina sakerna i naturen, snöglitter, snötäckta träd, jag som annars inte gillar snö o is o så..
Jag går med huvudet högt på stan, visar att "här är jag o jag är bäst".

Jag har låtit mig må dåligt över vissa saker, men jag har inte gått så långt att jag fallit tillbaka i gamla mönster.

Jag har skrattat en massa med både nya och gamla bekantskaper, jag har gått på dejter, jag har vågat vara lite spontan, jag har insett vilka som är mina riktiga vänner och det är stort.

Förr hade jag vänner för att ha vänner, spelade inte så stor roll om de behandlade mig bra eller ej.
Nu är jag hellre ensam än att ha falska vänner.

Som sagt, mycket har hänt på dessa 4 år och framför allt det senaste året eftersom jag då kunnat ta hand om mig själv mer iom friheten med egen lägenhet.