Fyra månader.

Ganska öppen i detta inlägg bara så ni vet.. Behövde bara skriva av mig lite.

Det är bara fyra månader kvar på detta år och jag känner att det kan väl bara bli bättre nu men samtdigt känns det som att det är långt kvar till att det skulle kännas bra nånsin igen..

2014 skulle bli mitt år, men så vart det inte, tvärtom..

Januari o februari var väl ganska bra, men i februari kände jag att det förhålllande jag var i då inte var rätt för mig och jag började känna en tyngd o jag mådde inte bra.
I mars avslutade jag förhållandet och började ganska snabbt känna hur lättnaden kom o jag började må bättre.

I mars kände jag mig förföljd av en man jag umgåtts lite med, inget allvarligt men obehagligt när han helt plötsligt började köra mina bussar.. Slump eller avsiktligt? Ingen aning, men nog om det.
Senare i mars åkte jag ambulans till sjukhuset med smärtor, misstänkt gallstensanfall, låg inne, lungsäcksinflammation o lite vatten i lungan.

I april vart jag sjukskriven pga axeln, kunde knappt använda armen o kunde därför inte jobba längre. Hade då praktik på sjukhuset o trivdes jättebra.

I maj fick jag veta att jag inte fick fortsätta praktiken, dels pga axeln o sen var praktiken över den 16 maj o de kunde inte erbjuda mig något mer.
Träffade M, en trevlig o mysig man, vi sågs på helgerna och hittade på saker och hade kul ihop.

Juni så fortsatte vi umgås på helger, firade midsommar ihop, god mat och trevligt.
Jag fick några trevliga dagar i Stockholm, åkte upp och överraskade min vän J o hennes sambo, har nog aldrig sett två mänskliga fågelholkar innan som de när de såg att jag stod där. Det var roligt.
Efter midsommar så började jag misstänka att jag var gravid (Ja, det var snabbt men så blir det ibland) och typ 10 tester visade samma, att jag hade rätt..

Juli, M semester och vi hittade på saker, jag var hos honom iom det kändes både bäst och smidigast.
Började känna att något inte stod rätt till, började blöda och graviditeten slutade i missfall och starka magsmärtor som höll i sig nästan en vecka efter.
Akuten två gånger på en o samma vecka o andra gången hittades en 2 cm stor cysta bakom livmodern, det var den som gjorde så ont på mig.
Lyckades med konststycket att bli gravid igen i slutet av juli.. Verkligen inte planerat och jag hade börjat misstänka att det inte stod rätt till i förhållandet med M. Jag berättade aldrig om graviditeten för honom för jag ville vänta innan jag var 100 på att jag var gravid innan jag berättade. Inte så att jag skulle hålla det från honom.

Augusti kom och jag fick ytterligare ett missfall, mycket tidigt, tidigare än förra, nu utan komplikationer eller starka magsmärtor som tur var.
Jag började mer o mer misstänka att M skulle lämna mig, ena sekunden var jag hans älskling och hjärta o allt sånt o han var jättego, andra sekunden visste han inte vad han ville och jag kände mig ignorerad.
Så kom då den dagen jag gått o väntat på. Han gjorde slut för han var inte kär och inte redo för ett förhållande.
Det kom inte som en överraskning men ledsen vart jag eftersom jag inte ville det skulle ta slut, men nu var det definitivt över och jag mådde inte bra.

Åkte hem efter ett par dagar, massa ångest, tillbaka till ensamheten igen, inget busskort, inga vänner som kommer o hälsar på eftersom jag bor som jag gör..

Började få svårt att andas, var yr, mådde illa, hade ont i bröstkorgen. Allt började för ca tre veckor sedan med bubblande känsla i luftrör o bröst.. Sedan vart det värre. Sökte vård, allt såg bra ut, skickad till sjukhuset för provtagning, allt såg bra ut. Fick prata med en underbar läkare som verkligen lyssnade på mig och som var närvarande och som frågade hur jag egentligen mådde.. Jag sa att jag mår väl sådär efter allt som hänt o han ville veta vad som hänt o när jag berättade så sa han bara att det är inte konstigt att jag mår som jag gör..

Jag ska iaf bli kallad till lungröntgen bara för att verkligen utesluta att det är nått som sitter där, men alla prover såg ju bra ut, inga proppar o inget och det var skönt.
Så det sitter väl mycket i psyket detta hur jag mår fysiskt..

Nu har jag fått en tid för samtal på vårdcentralen för jag mår verkligen inte bra. Detta år har tärt på mig nått så otroligt mycket och nu känner jag att jag inte orkar kämpa ensam längre.
Jag har mina vänner jag kan vända mig till, men det är inte samma sak som att gå och prata med nån professionell.
Tyvärr lite väntetid men 17 september fick jag en tid och det är inte jättelångt dit ändå.

Detta är inget ”tyck synd om mig” inlägg. Detta är ett inlägg för att alla runt mig ska veta och förstå vad det är som händer just nu..
Jag sitter inte och tycker synd om mig även fast det är skitjobbigt just nu, jag gråter varje dag ja, men det är för att jag är känslomässigt utmattad.

Vilken vecka..

Måndag:
Jobbade på som vanligt, kände mig dock lite frusen, kallsvettig o varm..

Tisdag:
Fick ringa jobbet på morgonen och säga att jag inte kom, hade hostat hela natten o knappt sovit nått..
Var till läkaren som sa att allt var normalt o att jag ska ta hostmedicin o avvakta ett par veckor..
Hade då haft hosta i fem veckor..

Onsdag:
Vaknade ungefär en gång i timman natten till onsdag och kände mig febrig o kallsvettig.
Vaknade klockan sex av klockan, hade riktigt ont i magen.
Ringde jobbet o sa att jag inte kommer.
Magen fortsatte göra ont o jag misstänkte det var gallstenen som gav sig till känna..
Ringde 1177 på eftermiddagen, tog inte många minuter innan hon sa att jag ska ringa 112 för jag behövde åka in o hon ville inte jag skulle ta bussen..
Ringer 112, fick prata med en lugn och trevlig man som fick mig att skratta mitt i allt elände och det var bra, behövde det.
Efter 30 minuter kom ambulansen, två män som direkt bestämmer sig för att ta med mig in.

Kom in vid 16 tiden, det togs prover på mig och efter några timmar fick jag komma in på ett rum.

Torsdag:
Ultraljud av gallblåsan och lite annat, jag var lite påverkad av smärtan så minns knappt nått mer än att hon hittade stenen men att inget var inflammerat eller så..
Hon som gjorde undersökningen var snäll men lite burdus på nått vis.. Kanske stressad, men ändå.. Jag ligger o har ont och hon lät lite sur när jag sa att det gjorde ont på ett visst ställe när hon drog över revbenen..
Upp på rummet igen, tal om en ev operation för att ta bort gallblåsan.
Först röntgen av lungorna för att se så inget satt där.
Ronden kom, fick berätta vad som var felet med mig och han sa direkt att det inte är gallan utan något annat.
Lungröntgen visade lite lite vatten i lungan men det var typ normalt.
Jag fick börja äta, riktigt gott efter 30 timmars fastande.

Fredag:
Väckt kl sex efter en natt med otroligt god sömn, fick medicin o sen slocknade jag igen o halvsov fram tills 11 tiden när det var dax för ronden.
Han sa direkt att röntgen på lungorna visat lungsäcksinflammation och att han nu sa hej då för det är inget man ligger på sjukhus för. Helt fantastisk person, han sa det på ett härligt sätt o alltid ett leende o glimten i ögat.
Fick lite lunch o sen sa jag hej då till rumskamraten, packade min väska o gick till apoteket, hämtade medicin o åkte sen hem.
Det var så skönt o komma hem igen trots att det bara var två nätter borta.

Lördag (idag):
Sovit otroligt gott inatt, har ont fortfarande men det kan hålla i sig ett bra tag.
Blir en lugn helg, ska försöka ut i solen lite o gå till affären en sväng här snart.

5 år.

Ja, då har det gått fem år nu då, förstår inte vart åren tagit vägen faktiskt, det har gått otäckt snabbt tycker jag..

Fem år av mycket smärta, både fysisk och psykisk, men jag har lärt mig nu vem jag är, hur jag fungerar och allt sådant.
Jag har fortfarande inte nått målet, men gör man nånsin det? Lär man sig till 100% vem man är?
Jag är dock lycklig och mår bra idag, det var jag inte tidigare även fast jag trodde det.

Det senaste året har det hänt en hel del saker, mest trevliga saker och detta har gjort att jag kunnat hitta mig själv ännu mer och veta vad jag vill och inte vill.

För fem år sedan så såg jag ingen framtid, såg inte varför just jag skulle vara värd att få leva och må bra..
Tack vare några få, men otroligt underbara vänner så ser jag en ljus framtid nu.

Jag har fortfarande svårigheter, men för varje dag som går så går saker och ting lättare.
Sedan november förra året har jag en praktikplats på ett ställe här i stan och genom att jag är där så utvecklas jag ännu mer. Alla där är så stöttande och supernöjda med mitt jobb jag gör och det gör att jag får mer självförtroende.

Så dessa fem åren har varit bra för mig trots allt, jag har utvecklats, vuxit som människa och som sagt, känner mig mycket lyckligare nu.

Telefonsamtal med lillhjärtat.

Min syster ringde mig tidigare idag och sa att E ville fråga mig något och så fick jag lillan på andra sidan luren.

E: Jag vill ha lim...

Nu var det inte riktigt det hon skulle fråga men ändå.. Haha.. Hon skulle fråga om jag kommer och hälsar på imorgon.

Sedan pratade jag lite mer med syrran o E pratade hela tiden i bakgrunden, berättade vad som hände på filmen hon tittade på o så.

Sedan skulle hon prata lite mer med mig.

E: Jag ska bada lite och sedan äta korv lite...

Pratade ytterligare lite till med syrran innan E ville ha luren igen, då hade hon fått tag på korven som var frusen.

E: Den är frusen, den är frusen, den är frusen, den är frusen, hej då!

Vi fick oss ett gott skratt iaf. E fyller 3 år nu i maj.

Alla Hjärtans Daghelg.

Helgen har varit fantastisk.

Fredagen var det Alla Hjärtans Dag och J hade planerat saker för oss hela helgen och jag visste inget, den enda ledtråd jag fått var att jag skulle ha badkläder med mig..

Efter jobbet på fredagen åkte jag till Göteborg där han möter upp mig med en blombukett och ett kort.
Var på stan en sväng innan vi åkte hem till honom o lämnade av min resväska o slappade lite framför TVn.
Jag började känna mig lite risig, frös o var inte alls pigg så det vart lite ändrade planer.
Vi åkte till affären o jag fick handlat citron, honung, halstabletter o Echinacea (Ja jag tror på sånt) för jag ville försöka lindra o mota den kommande förkylningen..
Sedan pizza på kvällen, det vart vår romantiska middag, men det är inte vad man äter, det är vem man äter med.

Slocknade strax efter pizzan, var helt slut efter en lång dag.

Lördagen 15/2 så kände jag mig inte sämre än gårdagen men inte bättre heller, tog Ipren o kände mig mycket piggare.
Efter lite frukost så åkte vi iväg, jag hade ingen aning om vart vi skulle så jag följde bara med J.
Efter lite buss o spårvagn o en liten promenad var vi framme vid målet, Hagabadet, där hade J bokat in oss på en hel dag med bad, bastu o bara ta det lugnt.
Det var helt fantastiskt mysigt, vi badade, bastade, slappade, pratade massor o det vart även mycket skratt.
Jag kände mig piggare, hostade lite men inte så farligt.

Efter 4½ timma så gick vi från badet, tog en liten promenad till en restaurang där vi åt riktigt god mat, jag åt ölmarinerade revben o tillbehör till det.
Gick till affären efter det för att jag skulle kunna köpa hostmedicin.

Kom hem till J vid 22:30 tiden o då var det bara att krypa ner under täcket, ta en Ipren o lite hostmedicin o sova.

Idag söndag har jag haft feber, varit allmänt slö, men efter en Ipren så kände jag mig piggare o vi åkte iväg o träffade syrran o E en sväng innan de skulle hemåt.
Hostar som en galning o känner mig inte kry alls.. Tur J skickade med asken med Ipren + att jag har medicin hemma så jag kan få sova förhoppningsvis.

Men trots hosta, feber, värk i hela kroppen o allt sånt så har detta varit den bästa Alla Hjärtans Dag jag haft i hela mitt liv och jag är glad jag har J.
Han har tagit hand om mig så bra i helgen och trots att jag gärna tar hand om mig själv när jag mår dåligt så är det skönt att bli ompysslad ibland.