Samtal med Malena.

Ja, inte jag då, utan en artikel jag hittade i en gammal bilaga, en kille på 34 år som hade svårt att hitta en flickvän o jag förstår varför.. Det inom parentes är mina egna åsikter..
Detta är ju då inte hela intervjun, men jag orkade inte skriva allt då det var 1½ sida i tidningen.. Men man märker ju lite hur han tänker..
Undrar om han hittat någon, tidningen är från september 2010.

Fråga: Vad är det som hindrar dig att få relationen över till sex?
Svar: Jag tycker att så många svenska kvinnor är så självständiga och oberoende att jag inte har något att komma med. Går man ut på krogen står de där o hänger och är jättesnygga. Man känner inte att man kan ge dom någonting, att man betyder något för dom.
Jag vill kunna trösta och stötta en kvinna, då känner jag mig manlig. Men jag vågar inte gå fram o prata.
(Ja, för vi kvinnor gråter hela tiden så vår karl måste trösta o stötta dagarna i ända)

Fråga: Vad har du sagt i kontaktannonser?
Svar: Att jag vill ha någon som är mörk och att jag behöver någon att gå ut i naturen med, någon som gillar musik och vill bo på landet en bit från staden.
Att jag hatar att vara ensam och att jag söker en livskamrat som jag kan dela allt med.
(Hatar att vara ensam = desperat)?

Fråga: Har du fler krav?
Svar: Hon får inte vara längre än 180, inte ha några barn, vara snäll och vältränad, absolut ingen tjockis.
(Han uppfattas som utseendefixerad och det är förolämpande att skriva tjockis)

Malena: Uppriktighet lönar sig alltid i längden. Om man ska hitta den man söker så krävs att båda beskriver sig själva så sant som möjligt.
Han: Ok, vad sägs om något i stil med "Hej jag heter * och jag är trött på mina ensamma middagar tillsammans med katten. Om jag inte träffar någon så riskerar jag att bli alkis för jag dricker whisky varje kväll".
(Jag hoppas han skämtade)

Han: Vad sägs om den här då? "Jag har Zlatans charm, Filip och Fredriks humor och Håkan Hellströms röst."
Malena: Överdriver du inte nu?

Han: Jo, men det verkar så jobbigt. Jag gillar inte att det ska vara så krångligt att träffa någon.
(Han tycker hon ska komma till honom i kön på Ica verkar det som)

Malena: Jag kan förstå att du inte vill anstränga dig, men det är ett lite omoget beteende som iofs är väldigt vanligt.

Fråga: Vad för slags foti har du?
Svar: Jag la ut en bild från min 30-årsfest där jag ser bra ut och alla mina vänner är med.
(Jag skulle aldrig vilja vara med på mina kompisars bilder på deras dejtsidor)

Malena: Det är bättre med ett nytaget kort utan kompisar.

Inventering.

Nu har jag bott här i 3 månader och 13 dagar ungefär och detta saknas:

*Bokhylla
*En stadigare TV-bänk
*Köksbord + stolar
*Vardagsrumsbord
*Skohylla

*Soffan som står i förrådet
*En större säng när ekonomin tillåter det

Sedan ska jag väl försöka få upp en tavla eller två oxå, men det är inget som jag fixar innan jag har möbler.
Det är tur ingen kommer och hälsar på mig, finns ju ingenstans att sitta om det kommer fler än en person.. Hehe..
Har en köksstol, men iom jag inte har något vardagsrumsbord så får den agera bord just nu, sedan har jag 2 fåtöljer, men de får det ju bara plats en person i varje.
Sängen finns ju men den är inte så bekväm att sitta i direkt..

Så jag skulle verkligen behöva lite mer möbler så jag kan få lite mer ordning här, har ju alla böcker i klädkammaren o då blir det mindre plats för kläder.
Har lagt kläder i byråerna men allt får inte plats så resten ligger i IKEA kassar på golvet där inne.

Ingen som har lite möbler till salu för en billig peng?

Mys på högsta nivå.

Fick en stor kram och en blöt puss av lilla systerdottern på 10½ månad idag när jag kom och hälsade på <3

Fegt!

Fattar inte hur vissa tänker..

M dumpade ju mig i söndags för han mådde så dåligt, varit inne på psyk o så o orkade inte ha nått förhållande, han ville bara tänka på sig själv och hitta sig själv igen innan han kunde ha förhållande.
Han hade inte bearbetat det som han varit med om tidigare o han var inte heller riktigt över sitt ex..

Vi skulle ses o prata o se om vi kanske kunde hitta tillbaka till varandra o han skulle ringa mig denna vecka, jag sa min oro att han skulle träffa nån annan innan vi hann prata o han vart nästan sur då o sa att han inte var sån o självklart skulle han inte det..
Han svor på sin systers grav att han skulle ringa o jag tänkte ju att det betydde nått då.. Hans syster betydde väldigt mycket för honom.

Han ringde inte denna vecka som han sa, och i går kväll fick jag svaret, på Facebook!! Där står det helt plötsligt att han är i ett förhållande med nån annan!! Jag gick in o kollade på hans sida, då har han tagit bort mig som vän, jag skickade ett sms o ville ha en förklaring, men inget svar, han ringde inte heller som jag bad om..

Försökte ringa lite senare men telefonsvararen med en gång o smset efter det kom aldrig fram så han stängde av sin mobil efter mitt första sms.
Han är 40 år!! Man beter sig inte så när man är 40!!! Jag är så jävla arg, besviken, sårad o allt nu..

Han har fortfarande inte satt igång sin mobil, detta hände igår, lördag, så han är så feg så han inte ens vågar konfrontera mig, då är det bättre att stänga av mobilen..
Jag har saker kvar där som jag vill ha tillbaka.
Jag har inte träffat någon fast jag haft chansen, bara för att jag velat vänta tills jag varit hos honom o hämtat sakerna, men nu kan jag ju oxå träffa någon då om jag vill utan att ha dåligt samvete.

Hur kan man sjunka så lågt? Jag bara undrar.. Hade han bara varit ärlig o sagt att han inte ville ha mig så hade det varit lättare att ta det.

3 år.

Ikväll är det exakt 3 år sedan mitt liv rasade, min sambo P lämnade mig efter bara 2 månader som sambos för att gå tillbaka till sin fd fru..
3 år.. Det har gått så snabbt och så mycket har hänt på dessa 3 år, det har hänt saker både inne i mig och utanför mig (ja, det lät konstigt men kunde inte förklara på något annat sätt).
Mitt liv rasade, jag hamnade på botten, men sakta sakta började jag se ytan, jag började må bra, jag låg på ytan efter ett tag, började må bättre och bättre, komma över P, bearbeta allt annat jag varit utsatt för.
Idag ser jag ytan uppifrån, jag har kommit upp en bra bit ovanför ytan, trots små steg nedåt ibland så låter jag det inte påverka mig, det som sker det sker och det sker av en anledning.
Jag har lagt allt bakom mig på det viset att jag inte mår dåligt längre utan nu kan jag se tillbaka på tiden som varit och inse att jag är så mycket starkare och lyckligare. Jag är tacksam mot alla som ställt upp och stöttat mig, allt från vänner till terapeuter (trots att jag ville byta terapeut ett x antal gånger under tidens gång).
Nu har jag ett nytt liv, ett härligt liv, det händer saker nu, saker jag längtat efter i många år.

Jobb.

Jaha, då jobbar man igen då, inte många timmar men det är ett jobb iaf, jobbar timmar just nu för att sedan gå in i sommar.
Jag jobbar som undersköterska på ett äldreboende här i närheten och trivs jättebra, men det är alltid tufft att komma in som ny, mycket som man ska lära sig.

Det är segt att gå upp klockan 5 de dagar jag börjar 6:45, 7 och 7:15, jag vill bara somna om igen, men jag hoppas på mest nätter här framöver.