Sista gången

Idag var det sista gången för mig i den förberedande gruppen, nu får jag se när jag får påbörja behandlingen, om jag nu får det.
Vi pratade om att hantera jobbiga situationer och fick en hel del bra tips.
Det var roligt idag, pratade och skrattade, gjorde en övning i början som var kul men lite knepig i början. En började o sa en sak så skulle man gå runt alla o accociera till det den sa, efter ett tag så gick det lättare och allt släppte.
Vi pratade om det att distrahera sig själv om det är nått som är jobbigt, tex att lukta på något man tycker luktar gott och koncentrera sig på det, eller ta ett bad eller vad man nu vill.
Jag pratade om att jag brukar sitta och komma på ord när jag är ute o åker, att jag tar bokstäverna i en bils registreringsskylt och bildar ett ord. Ordet måste börja på samma bokstav som registreringsskylten och resten av bokstäverna måste komma i samma ordning i ordet som på skylten.
Sedan så kom vi in på det att se för långt fram i tiden, planera sitt liv.
Jag berättade om misstaget jag gjorde när jag var i 20 års åldern, att jag planerade att innan jag var 30 så skulle jag ha barn, man, hus, jobb, bra utbildning och allt sånt.
Nu när jag fyller 30 i år och inte har nått av det så börjar ju ångesten komma, jag känner att jag inte åstadkommit nått i livet.
Det var en tjej till som kände igen sig i det, att hon oxå har sin framtid "planerad", men man vet ju inte hur ens liv kommer se ut så det går inte att planera, det vet jag nu.
Det är ju skillnad för mig som kommer från en mindre stad oxå, här i Sthlm är det inget ovanligt att kvinnor är singel och barnlösa upp till 40 års åldern och sedan så träffar hon nån o bildar familj.
Men hemma i Skövde o mindre städer/byar så är det ju onormalt nästan att inte ha barn när man fyllt 25 så där har man ju mer press på sig.
Jag kan ju tycka personligen att 40 är för gammalt för att börja bilda familj, jag tycker ju att jag börjar bli för gammal redan, känner att det är kört att hitta nån o få familj o allt..

Möten

Igår var det 4e mötet för min del, jag har bara ett möte kvar i gruppen innan det ska beslutas om jag får fortsätta eller inte.

Vi pratade om det att hantera känslor, att göra tvärtemot känslan man har, att försöka lokalisera känslan och veta vad det är man känner, om det är ilska, sorg eller om man är ledsen.
Det var ett riktigt givande möte.

Jag frågade om det med att jag glömmer saker, det jag försökte ta upp med min psykolog och nu fick jag ett jättebra svar. 
Det är normalt att man glömmer för att det går så fort så hjärnan inte hinner med i svängarna o då kan det kännas som det inte är en själv som gjort eller sagt saker. 
Nu var det inget snack om magi och häxkrafter o sånt och det var så skönt att bli tagen på allvar, nu vet jag att det är normalt, att jag inte är konstig på nått vis...

Efter mötet åkte jag hem och vilade innan nästa möte kl 15.
Det var ett möte på ett ställe som heter Hemfrid, de hyr ut folk till att passa barn, städa och andra hushållstjänster.
Jag hade anmält mig på deras sida för barnpassning och igår var det ett informationsmöte om företaget o allt sånt.
Sen fick vi genomgå en snabb intervju på ett par minuter för att se vad vi hade för erfarenheter o hur vi kunde o ville jobba o så.
Har jag inte hört nått inom 2 veckor så finns det inget uppdrag som passar mig, men jag hoppas ju på att något ska dyka upp.

Idag var jag på ett möte till, på arbetsförmedlingen, träffade en jobbcoach, en kille från Norge, det var lite kul.
Han var jättetrevlig (Det är ju klart, han är ju norrman så..) och vi pratade ca 45 minuter om mitt CV och lite så.
Nu har jag 3 månader med honom för att försöka få ett bra jobb, så vi får se hur det går.

Anteckningar

Kollade igenom ett block och hittade anteckningar och ritningar från första gången jag var inlagd. Känner ju nu att jag kommit en lång bit på vägen, men jag är ändå ännu längre ifrån att må riktigt bra.
De anteckningar jag hittade var inte så muntra, men jag hade ju nyss blivit övergiven som jag kände det då, skrev en del om P och hur ledsen jag var över allt som hänt.

"Jag vet inte vad jag känner!!
Någon slags hatkärlek tror jag det är.
Du har sårat mig på ett av de värsta sätt jag kan tänka mig.
Jag har lämnat allt för att vi skulle leva ihop.
Visst, mina vänner i Skövde kanske inte var de bästa, men jag var inte ensam iallafall.
Jag lämnade kören, det jag levde för och såg fram emot varje vecka.
Vet att du vill vara min vän, men jag kommer nog inte klara det.
Tanken på dig & hon gör att det knyter sig i magen & jag mår illa.
Du kan få bättre, det vet jag, hon är inget för dig.
Du sa ju själv att ni inte kan leva ihop & att det aldrig skulle bli ni igen.
Jag trodde på dig, dum som jag var.
Skulle ha reagerat mer på när du sa "puss & kram" i telefon till henne.
Eller den gången du kallade mig fel namn & sa hennes istället.
Eller när jag såg att ni skrev "puss & kram" i era sms till varandra.
Eller den gången på min födelsedag då du skulle lämna mig för & åka till henne.
Eller det att du sagt att du skulle vara tvungen att fundera på hur du skulle göra om hon kom & ville ha dig tillbaka.
Jag skulle ha reagerat mer på de sakerna än jag gjorde.
Jag har varit så dum & får nu stå med skammen över att ha gjort en så otroligt dum sak.
Sagt upp lägenheten, flyttat över 30 mil hemifrån för & flytta till dig.
Skäms så över att jag lät hjärtat tala istället för förnuftet.
Jag har varit så dum, så otroligt dum.
Ska aldrig låta känslorna ta över så igen.
Vill inte gå igenom detta igen!!!"

Detta skrev jag "till" P, han fick läsa det, men jag har kvar det för det var aldrig meningen att han skulle få brevet.

Jag ritade färgglatt konstigt nog, inte mycket svarta färger, mest ljusa färger och metallicfärger, man kan ju tänka sig annars att det skulle bli mycket mörka färger, men inte.

Att skriva och rita har hjälpt mig en del, det är ett sätt att få ur alla känslor och när jag målar och ritar så flyr jag för stunden och tänker på färger o former istället.

Det blev så fel.

Idag skulle jag på anställningsintervju, hade sett fram emot det och förberett mig.
Igår när jag kollade resväg så började jag känna hur paniken och ångesten kom sakta men säkert, jag fick det inte att gå ihop alls.
Det var en massa byten på ställen jag aldrig varit och det var ingen marginal heller, bussen jag åkte var framme samma tid som bussen jag skulle byta till åkte.
Jag skulle vara tvungen att åka 06:51 för att vara framme i lagom tid till kl 10.
Ju mer jag kollade på alternativa resvägar, desto jobbigare vart det, jag skulle ha en resa på minst 2 timmar framför mig och stress att hinna med alla tåg o bussar.
Efter ett tag slog paniken till, jag var ensam hemma, fick inte tag på P för han är ute i skogen hela helgen o har ingen mottagning på mobilen, jag började få panik över att sova ensam.
Jag började skaka, gråta och visste inte vad jag skulle göra, försökte att intala mig att det skulle gå bra, men det gick inte, försökte övertala mig själv att det inte är farligt att sova ensam, men jag trodde inte på mig själv.
Kunde knappt göra kvällsmat så mycket skakade jag.
Jag gick och la mig, lyckades få tag på P genom sms och han var jättegullig mot mig och det kändes så bra, han stöttade mig och sa att det inte är värt det om jag mår så dåligt.
Jag frös jättemycket, skakade och kunde inte slappna av tillräckligt för att kunna sova.
Tillslut så somnade jag, då var väl klockan ca 5 på morgonen, jag kände mig lite lugnare när P sa att det var ok att ställa in mötet, hade ju oroat mig för hur han skulle reagera, det är så skönt att han vet hur jag mår och att jag har hans stöd.


Idag sov jag till 13-14 tiden, vaknade vid 8 tiden och somnade om nån timma senare.
Jag mår bättre idag, men ångesten finns ju där, dels för att jag mådde som jag gjorde igår o inatt och sen att jag inte kom iväg idag.
Pratade med han jag skulle träffa o han sa att jag skulle vila upp mig några dagar o sen höra av mig.

Gårdagens gruppmöte

Vi var 6 st tjejer igår, alla med olika personligheter men med en sak gemensamt och det är borderline.
Några tjejer pratade gärna och andra inte så mycket, jag var väl mittemellan nånstans.

Vi pratade om relationer och lite hur man är i en relation när man har borderline och även hur barndomen kan ha bidragit till diagnosen.
Vi fick göra en övning där vi fick lukta på olika saker och förklara hur det luktade och såg ut och allt sånt utan att säga vad det var, det var inte så lätt.

Jag fick inte chans att ställa min fråga, men ska göra det nästa gång + att jag har lite frågor om det vi fick reda på i gårdagens möte.

Jobb och böcker

Har fått en till anställningsintervju nu, ska dit på lördag och hälsa på.
Det är ett jobb där jag ska ta hand om en 96 årig dam i hennes hem, var inte så många timmar, men det är ändå dagligt jobb och ledigt på helgerna.
Får jag jobbet så flyttar jag in på deras gård, får ett eget litet hus där och det är ju perfekt.
Så nu återstår det att se hur det går, ska bli spännande.

Har letat betyg som en galning idag, ska ju ha med dom till anställningsintervjun nu i eftermiddag, men hittar dom inte.
Däremot hittade jag en del annat som jag saknat, bla böcker som jag tänkte jag ska läsa.
"Att hjälpa sig själv" Av Dave Pelzer
"Män är från Mars Kvinnor är från Venus" Av John Gray
"Vägen till kärlek-Frigör dina inre krafter" Av Deepak Chopra
"Solosång Överlevnadshandbok för singlar" Av Charlotta Von Zweigbergk

Nu har jag att göra ett tag med alla böcker, men det är bara bra, då kan jag fly lite och koncentrera mig på vad jag läser.

Böcker

Idag lånade jag lite mer böcker, fick låna om en, sen hittade jag några stycken som verkar intressanta.

Lånade om "Den dagen min dotter blev galen".
Sedan lånade jag "Den lilla boken om nedstämdhet och livsglädje", "Utsatt för våldtäkt", "Hemligheten" och "Borderline personlighetsstörning".

Tror alla dessa böcker kan hjälpa mig att komma igenom allt som hänt, kanske inte helt, men en bit på väg iallafall.
De kan hjälpa mig att fokusera på att bli frisk och bearbeta alla känslor och allt.

Jobb och annat

Ett av de jobben jag sökt har hört av sig, så på onsdag ska jag dit på intervju, det är i en privatfamilj som barnflicka.
Så nu får vi se om jag får jobbet, det hade varit skönt att ha några fasta jobbtider i veckan, det blir ju isf varje vardag.

Sedan så var jag på soc idag och pratade med dom där om min situation, fick en jättetrevlig handläggare, jag berättade allt och nu väntar jag på besked, men jag hoppas verkligen de kan hjälpa mig..

Nu ska jag börja leta boende, men det kommer inte bli lätt, får bli inneboende nånstans, det är nästan det enda alternativet.
Soc kan ge bidrag upp till 2000 i månaden för boende, det är inte mycket, så kan bli svårt att hitta nån som är villig att hyra ut för så lite. De flesta som hyr ut vill ha mellan 3-4000 för ett litet rum på ca 10 kvm.

Diagnoserna

Tänkte förklara lite mer vad mina diagnoser innebär och varför man får dom.
Börjar med PTSD. (Posttraumatiskt stressyndrom)
Kan drabba den som varit utsatt för våld, olyckor, katastrofer, antingen i hemmet eller utanför.
Man återupplever det som har hänt och det kan leda till att man tex isolerar sig från sin familj och vänner.
Man försöker undvika allt som kan påminna om händelsen.
Ett av symtomen är tex överdriven vaksamhet, man blir mer lättskrämd, irriterad, får vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och sömnsvårigheter.
Symtomen kan komma allt från några veckor till år efter händelsen, men för många går symtomen över av sig själv.

BORDERLINE
Borderline personlighetsstörning yttrar sig på olika sätt. Den som fått sjukdomen känner sig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet. Psykoterapi och medicinering används för att förhindra återfall.(Vårdguiden.se)
Humöret är oberäkneligt och föränderligt.(Vårdguiden.se)
Ungefär var tionde som har borderline dör i förtid och då är det oftast att de begår självmord.
Vi som har diagnosen tycker oftast att vi inte duger, att vi inte är bra människor och man känner kanske att man inte förtjänar att leva.
I förhållanden så kan man lätt bli beroende av partnern, man är rädd att bli övergiven och klänger sig gärna fast vid det man har.
Folk i ens närhet drar sig undan eftersom de inte vet hur de ska hantera utbrotten och allt, det gör att det blir svårare att hantera sjukdomen. Man behöver stöd, inte att ens vänner överger en.

För mer info så besök gärna
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD/

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Borderline-personlighetsstorning/

Tankar

Nu så är det en enda röra inne i min hjärna.. Inte för att det är så lugnt annars heller, men idag är det hemskt, både bra och dåliga saker som tur är.

Jag vet att jag måste börja komma över ångesten och oron över att vara ensam i huset på nätterna, men det är inte lätt.
De nätter jag har sovit ensam har jag fått panik och/eller suttit uppe hela nätterna utan att sova tills det blivit ljust ute och först då har jag somnat..

Jag har alltid tyckt illa om att sova ensam oavsett om det är ensam i rummet eller ensam i ett hus/lägenhet, men i ett stort hus är det värre.
Jag har ingen koll på vad som händer på botten eller övervåningen när jag sitter på mellanvåningen, jag hör saker och det är det som är otäckt.. 
Grannar som bråkar, steg från grannen som hörs som det är här inne, mörker som kommer allt tidigare på kvällarna nu..
Sist jag sov ensam så hörde jag ett skrapande och knackande på mitt fönster, jag sover på bottenvåningen, det var det läskigaste jag varit med om här...

Men lite bra saker har hänt de senaste dagarna och det är positivt.
Jag har kommit ut lite, var ute med P och hans kompis en sväng i solen, det var trevligt, åt mat (inte gott) o så innan jag åkte hem.

Sedan så har en gammal kompis A tagit kontakt med mig igen, hon skickade en vänförfrågan på Facebook.
Våran vänskap tog slut för några år sen när jag gjorde felaktiga val i valet av pojkvän (När jag träffade F), men jag vet inte om det bara var det eller om det var nått annat som hände..
Men som hon skrev så är det ju dags att lägga det bakom sig nu, det är ju några år sedan och folk förändras ju oftast, man mognar och hinner tänka efter.
Men det är tråkigt att den andra tjejen E (B) inte svarat på mitt mail.. Så hon är väl inte redo att lägga detta bakom sig då antar jag.
Vissa är långsinta..

Boktips.

Jag har lånat lite böcker för att kanske förstå mer, få läsa självbiografier från både anhöriga och de diagnostiserade.
Det har hjälpt mig en del faktiskt.
Första boken jag läste var "Det är aldrig för sent för en lycklig barndom" Av Ben Fuhrman, den läste jag ut samma dag jag lånade den, dock inte så lång bok, men ändå. 
Den var intressant och jag kände igen mig i en hel del som han skrev. Lite "Aha upplevelser" och sånt..
Sedan läste jag "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein, även den en bra bok som jag nästan sträckläste.
Titeln stämmer in på mig till 100%, jag är glad att jag inte lyckats, men jag vill inte leva, inte leva det liv jag har nu.
Jag vill få tillbaka livsglädjen i ett annat liv som förhoppningsvis inte är långt borta.
Sedan så har jag börjat läsa boken " Den dagen min dotter blev galen, en pappas berättelse", skriven av Michael Greenberg.
Jag har inte kommit så långt i den, men den verkar bra så här långt.
Är alltid intressant att få se ur en förälders perspektiv även om hans syn, känslor och reaktioner skiljer sig från min egen pappas när det gäller mig.

Framtiden

Idag har jag sökt jobb, skickat ansökan efter ansökan, kom upp i 26 sökta jobb + en ansökan till nanny.nu som söker barnflickor till olika familjer.
Jag vet att jag måste ha jobb för att kunna må bra, kunna komma in i en normal livsstil igen, en livsstil som innefattar mer än att kolla på TV ensam varje dag.
En livsstil där jag inte sitter ensam varje helg och tröstäter godis (dock har det minskat drastiskt, men ändå lite gott om helgerna)
Som det är nu så får jag inte det sociala jag behöver, jag träffar sällan mer folk än P som jag bor hos, hans vänner vill inte ha med mig att göra sen jag vart sjuk så han tar inte med mig på saker längre.
Jag hoppas jag får ett jobb så jag kan komma ut och träffa lite folk och kanske få lite nya vänner.
Jag är inte tillräckligt säker i mig själv för att kunna gå ut ensam på tex krogen, museum o liknande, jag vågar inte gå ut ensam när det är mörkt, det har inte med Stockholm att göra.
Jag var rädd även när jag bodde i Väring, som tydligen bara hade runt 500 innevånare..
Så nu så är det ett jobb, vänner och rutiner som kommer att få mig på rätt köl igen.

Nu så.

Nu ska inte jag träffa min psykolog på 3 veckor, han har semester, känns ju lite konstigt att jag påbörjat samtal med honom, går 3 ggr och sen går han på semester...
Men jag tycker det ska bli skönt eftersom jag sist vart ganska så frustrerad när jag inte fick fram vad jag kände och menade med allt..
Så nu blir det en liten paus där man kan hinna tänka efter lite.

Jag tänkte att jag skulle fråga på gruppterapin på tisdag om någon annan känner som jag eller om det är en vanlig känsla bland oss som har borderline.
Det är en så otäck känsla och jag vill inte ha det så längre.

Så kan det gå...

Vad deppig man kan bli över killar, de är inte värd alla tårar och ilska, men ändå kan man inte låta bli...
Senaste veckorna har 2 killar svikit mig, men det ena vet jag inte än om det är ett skämt än, väntar på svar från honom..

Jag var ju ihop med C från skåne i över 2 år, han vägrade prata framtid med mig, bröllop o sånt, han ville inte gifta sig, inte ha barn på många år.
Han skrattade mig rakt i örat när jag frågade om han ville gifta sig med mig, det var på skottdagen 08, han var i skåne och jag hemma i Skövde så vi pratade i telefon.
Han sa att det borde jag ju fatta att vi inte skulle gifta oss.

Nu så verkar det som han har gift sig med en tjej han känt i 6 månader typ och jag känner ju då att han aldrig kunde ha älskat mig, älskar man nån så vill man diskutera framtiden och allt som har med den att göra.
Så den känslan jag har nu är inte skön, jag mår dåligt över detta, jag har slösat bort över 2 år på honom när jag kunde ha träffat någon mer seriös.

Jag hoppas verkligen det är ett skämt, hans mamma visste inget om det när jag pratade med henne idag, men så som han är så skulle han kunna göra en sån sak utan att berätta för sin familj.
Jag har mailat han för att se om det verkligen är sant, få se om han svarar..

Idag.

Idag har det väl inte gått som jag hade hoppats.
På gruppterapin så var det jag och en till så vi satt bara drygt 1 timma, fick information om behandlingen som de har att erbjuda och som vi går orienteringsperiod på nu.
Sedan kl 11 hade jag ju mitt enskilda möte, det gick inte alls bra tycker jag.
Jag försökte förklara den känsla jag har som jag skrivit om tidigare, den att det inte är jag som gör och säger allt.
Han förstod inte alls vad jag menade och började prata om övernaturligt och sånt, han förstod inte alls hur jag menade och det var frustrerande.
Det verkar inte som han tror på mig och det är jobbigt..
Han förstod inte hur jag kunde säga så när både han o jag vet om att det är jag som gör sakerna, men det är inte det som jag försöker få fram.
Jag sa att jag vet att det är jag som gör sakerna, men det känns som det är nån annan eftersom jag sällan minns vad som händer o vad jag gör.
Försökte förklara att det känns som nån annan som styr min kropp, men han förstod inte..
Nu känns det bara jobbigt, jag ville ju få svar, inget annat..
Jag vill ju veta om det är normalt, om många upplever samma känsla, att det inte är man själv som gör saker...

Imorgon.

Kl 9 imorgon tisdag så börjar gruppterapin, det blir min andra gång jag går, det är 5 gånger sammanlagt.
Jag tror detta är en jättebra terapisort för mig, jag får träffa andra i samma situation och det är viktigt för mig känner jag.
Jag ser ju att vi är vanliga tjejer (Var inga killar med i gruppen) och man kan inte se på oss att vi har problem, det enda som avslöjar oss är ju ärren på armarna.
Jag ser fram emot morgondagen.
Sedan kl 11 så har jag min enskilda timma oxå.

Det är inte jag..

Det är någon annan som skriker och kastar saker, smäller i dörrar och säger dumma saker.
Det är precis som någon tar min kropp i besittning, någon som styr mina armar och mitt tal, det är inte jag som gör allt det.
Jag minns inte ens hälften av vad jag gör, jag får blackouter, bryter ihop och kolapsar, denna andra person tar alla mina krafter från mig.
Jag är som en marionettdocka, någon som styr mina armar, någon som buktalar, för det är inte jag som gör och säger saker..
Jag kan komma på mig själv med en glasbit i handen.
När jag kastade en vattenflaska i frustration mot dörren så var det inte jag. 5 sekunder efter jag kastat så undrade jag vart vattnet var, jag var ju törstig och ville dricka, jag kom inte ihåg att jag kastat den.
De säger att jag inte har personlighetsklyvning, men jag börjar ju undra, så jag ska ta upp det med läkaren när jag får träffa henne, eller så tar jag upp det med min psykolog på tisdag.

Diagnoser

Jag har diagnoserna Borderline, PTSD, Passiv-Agressiv, de säger att jag inte har en depression, men ibland käns det så, men jag går igenom en livskris.

Så nu har jag äntligen fått svar på varför jag är som jag är och varför jag varit sån jag har varit i hela mitt liv, jag vet nu att jag är och antagligen alltid varit "sjuk", nu har jag en förklaring och en "ursäkt" till mitt beteende.

PTSD kommer efter mobbingen och misshandeln.
Borderline har jag nog haft mer eller mindre hela livet.
Passiv-Agressiv har jag nog varit sen 3 års åldern.

Stöd

Jag har haft underbart stöd från P och P, är er evigt tacksam, hade inte klarat mig utan er.
Tyvärr har många vänt mig ryggen nu när jag mår dåligt.
Min familj har kanske inte varit det bästa stödet, men jag vet att de gör sitt bästa.
Min älskade pappa mår tydligen jättedåligt över detta och jag har så dåligt samvete. 
Lillasyster hade ju sina kommentarer som man får ta med en nypa salt, "Men så kan du ju inte göra, det funkar ju inte" Alltså, man kan ju inte ta livet av sig genom att binda ett snöre runt halsen, det borde jag väl förstå... Hon menade nog väl...
Storebror ringde ända från Thailand för att prata med mig, det uppskattades jättemycket.
Mamma vet jag inte om hon har förstått om jag ska vara ärlig, hon kanske har förstått, men visar det på fel sätt, nu har vi inte pratat på över 1 månad.
Hon tror tydligen inte att jag kan må så dåligt som jag gör eftersom jag sitter vid datorn, sitter på facebook och sånt, men det är ett sätt för mig att bearbeta, att fly verkligheten lite.

Min bakgrund

Jag har haft en väldigt bra barndom, men inte alltid så lätt, det är 2 olika saker.

Jag har haft både en mamma och en pappa som tagit hand om mig, gett mig mat, tak över huvudet, kläder och allt annat jag har behövt och velat haft.

Jag föddes i december 1979, var tydligen ett glatt barn, snäll och artig.
Juni 1982 föddes min lillasyster, det var då jag tror att det började gå snett för mig, fick nog inte den uppmärksamhet som jag behövde, jag vet inte om jag redan där började utveckla en psykisk sjukdom.

Jag frågade mamma hur jag var som liten och hon sade att jag var glad och snäll tills lillasyster kom till världen, det är nog en ganska vanlig reaktion från barn som får syskon.
Nu vet jag ju inte hur seriös hon var när hon sa det, men jag kan nog bara anta att det stämmer.

Nu tror jag att mina utbrott började, jag sabbade för syrran när hon gjorde framsteg, men det är nog oxå en vanlig reaktion kan jag tänka mig.
Har fått höra att när syster lärde sig sitta så var jag där och knuffade omkull henne, är det normalt beteende?

Jag minns inget nästan av min barndom, har bara fått berättat för mig och sett på kort och film.
Är det normalt?
De första minnen jag har är tvättmaskinen i stugan i Strömstad, den skakade väldigt, micropopcornen som pappa poppade, smörsmak, luktade så illa.
Den kvällen jag hade lekt med myggstift och började må illa på kvällen, jag var så ledsen och grät och sa till pappa att jag trodde jag skulle dö. Jag har ingen aning om hur gammal jag var då, kanske gick jag på lågstadiet, kanske början på mellanstadiet.
Pappa sa att jag inte alls skulle dö, att jag skulle vakna nästa morgon och fråga vad det skulle bli till frukost, han fick rätt.

Jag minns även hur jag spelade pappa ett spratt hemma i Floby, satte tape för kranen i köket så vattnet sprutade åt alla håll, han blev inte arg, min pappa har humor.

Jag minns inte min första skoldag, det är något de allra flesta minns tydligen, jag undrar vad jag hade på mig, vem som följde mig till skolan, vad som hände..
Jag minns inte mycket från skoltiden, bara mobbingen från både elever och lärare, blev satt i korridoren av fröken M för att jag var ledsen över att inte ha fått åka linbanan på rasten.
Jag minns meningen "Nej, du får inte vara med för du springer så sakta" som om det vore igår.
Jag minns att jag fastnade med foten i en snödriva, ingen hjälpte mig, alla sprang in för rasten var slut, sen när jag kom loss hittade jag en peng i snön.

Jag minns att på fritids så band M och R fast mig med hopprep och gick ifrån rummet, jag undrar hur jag kom loss?

Mellanstadiet var likadant, inga minnen, men jag kommer ihåg 2 bra minnen, jag var duktig på innebandy och basket, det första bra minnet var när kamraterna VILLE ha med mig i laget i basket.. Och när jag fick stå i mål i innebandy för att jag var duktig på det, jag hoppas verkligen att det var ärligt menat från deras sida.

Högstadiet vart det en liten förbättring på, nu såg lärarna mig, nåja, inte alla, men några iaf och det är ju bättre än inget.
Jag började få lite kamrater även fast jag inte riktigt vet hur seriöst det var, de var väl inte alltid så snälla, S och S var väl de värsta, A-L och A har jag inget minne av på det viset, måste nästan fråga A-L om hon minns något. Vi har fått kontakt nu på senare år och det är jättekul.
(Har nu frågat henne)

Mobbingen fortsatte dock högstadiet igenom oxå, det var ju så roligt när jag vart ledsen och arg, jag fick mina utbrott men tänkte väl inte så mycket på det.

På gymnasiet upphörde äntligen mobbingen, jag flyttade och började en helt annan skola än de som mobbat mig, jag fick vänner och även min första pojkvän, M, hade en underbar lärare, E, hon såg mig.
Klassen var en bra klass, visst, jag var inte omtyckt av alla, men det var ingen mobbing, de höll allt för sig själva.
När jag började 2a året så hade vi flyttat till Ljusdal, många mil från Tidaholm, där började mitt nya liv, vänner, fester, skolk (tyvärr) och jag flyttade hemifrån första gången.
Jag fick mina utbrott, men inte i skolan vad jag kan komma ihåg, det var nog bara hemma det hände.

Tog studenten 98, flyttade till pappa igen för att senare få egen lägenhet, hade en underbar pojkvän, M, jag undrar hur mitt liv hade sett ut idag om jag inte gjort slut med honom.

Flyttade till Skövde ihop med A, en av de tjejer jag umgicks mycket med då, det var hon, E, (B) och jag.
Nu började jag plugga, men det gick inte så bra, hoppade av, sökte jobb.
Datade och festade, levde ett ganska bra liv, fick mi na utbrott, men tänkte inte mer på det.

2001 träffade jag K och nu skulle mitt liv inte bli som jag trott, nu följde en period av fysisk och psykisk misshandel och jag kunde inte ta mig ur.
Det var ju mitt fel att han behandlade mig så och han kunde ju ändra sig trodde jag, men det gjorde han inte, det blev bara värre.
Tillslut fick han besöksförbud, han struntade i det, tvingade mig att upphäva det.
Han tvingade mig att vara hemma från jobbet, den dagen våldtog han mig flera gånger i min egen säng, han höll strypgrepp på mig för att jag inte skulle skrika. 
Han sa att han skulle göra mig gravid så jag skulle stanna hos honom.
Jag anmälde detta, fick komma in och ge hårprover, de skulle väl söka efter DNA? De drog hår från mig, det sved, sen fick jag åka hem..
Fick ett brev ett tag senare där det stod att det var nerlagt pga brist på bevis, jag pratade med nån från polisen som sa att jag fick skylla mig själv som släppt in honom.
Rättegång för allt annat, det var skönt att sitta där ihop med en annan tjej, vi enade mot honom, stödde varandra, höll hand och grät, vi fick upprättelse, men han fick för lågt straff anser jag (2 v i häkte för misshandel av 2 tjejer, stöld och annat)

Nu träffade jag F, han var charmig och gillade att dricka, öl och vin till frukost var hans vardag, inte såg jag då att det var något problem.
Men snart så blev han stöddig och nu blev jag åter igen utsatt för psykisk misshandel, han rörde mig aldrig.
När det tog slut så fick jag inte prata om det till någon, då skulle han skicka ett visst MC-gäng på mig.. Ohh, vad rädd jag blev. (Hör ironin i de 5 orden)

Sommaren 2005 blev jag av med min lägenhet pga en kille, vi var ihop och skulle flytta ihop i hans större lägenhet så jag sa upp min lägenhet. 2 veckor senare så gjorde han slut och jag kunde inte få tillbaka min lägenhet.
Fick ingen egen lägenhet förrän januari/februari 2006, då flyttade jag till Skövde (Väring).
Träffade C från skåne, vi hade haft kontakt över nätet i 5-6 månader innan jag åkte ner till Helsinborg och träffade honom.
Vi blev ihop och drygt 1 vecka senare så åkte jag hem, kär och lycklig.

Vi var ihop i 2 år och 3 månader, vi bodde ihop drygt 1 år av den tiden, + 3 månader efter att det tagit slut.

Jag fick mina utbrott, men tänkte inte så mycket på det, jag tyckte ju då att jag hade motiv.

Började data ganska snabbt efter att det tagit slut med C, men träffade ingen det klickade med.

Sedan kom P in i mitt liv,  han tog mig med storm och jag var kär igen och han oxå sa han.
Det dröjde inte länge innan vi pratade om att jag skulle flytta upp till honom i Stockholm, jag sökte jobb och var hos honom en del.
Sedan fick jag inte bara 1 jobb, utan 2, så jag började jobba, sa upp min lägenhet och hade det bra ett tag.
P var en underbar pojkvän, han tog hand om mig på bästa sätt, när jag opererades så fanns han vid min sida från det att jag åkte in och 4 dagar framåt, han stöttade mig till 100%.

Jag fick mina utbrott, men tänkte inte på det, jag tyckte ju då att jag hade motiv.

Natten mellan 9-10/3-09 förändrades mitt liv för alltid.

P hade tidigare på kvällen den 9 pratat med sin fd fru och jag började ana något.
När vi lagt oss på kvällen så konfronterade jag honom och frågade vad han och hans fd hade ihop, då släppte han bomben..
"L och jag älskar varandra fortfarande och ska försöka igen"

Jag bröt ihop, skrek och grät, ville inte längre, hoppades på att det bara var en ond dröm, men det var den bistra verkligheten.
Dagen efter kom jag hem före P, jag mådde inte alls bra, skrev ett SMS till honom "2009-03-10  18:26 Mår jättedåligt. Ont i magen hela dagen. Nu orkar jag inte längre."
Sedan lade jag mig i sängen, knöt badrocksskärpet runt halsen och drog till, hårdare och hårdare.
Telefonerna ringde, jag fick SMS, jag orkade inte svara, var borta men ändå medveten.

P kom hem, hittade mig, jag minns att han pratade i telefon med någon, han sa att det inte var bra med mig.
Sedan ringde han sjukhuset, jag fick en tid samma kväll, fick prata med läkare, sedan la de in mig.

Nu började min långa resa.
Blev inlagd på tisdagkvällen, P kom och hälsade på mig varje kväll efter jobbet, det var skönt och uppskattat.
På fredagen fick jag permis över helgen, kom tillbaka på söndagen och stannade 1 natt till, eller 2 nätter, jag minns inte..

De följande månaderna funderade jag på självmord många gånger, såg ofta ingen annan utväg. Började skära mig, armar, ben och ansikte fick sig en del omgångar, slog mig själv över hela kroppen, fick stora blåmärken och svårt att gå pga smärtan jag fått efter slagen, kunde inte använda armen efter att ha gått hårt åt med en linjal på den.

Jag fick en psykolog som inte var bra för mig, han fick mig bara att må sämre, tillslut sa jag ifrån och sista gången jag var hos honom var det en befrielse.

Nu har jag påbörjat en ny behandling, både i grupp och enskilt, känner ett stort hopp inför framtiden, nu vet jag att jag inte är ensam.
Jag läser böcker, skriver dagbok och har börjat denna blogg.

Kommer försöka skriva lite varje dag, inte lika mycket som nu.

Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjort sen i mars, inte ens under perioderna med K och F funderade jag på självmord.
Men nu kommer ju allt upp, allt obearbetat, mobbing, misshandel och annat.
Nu har jag nästan 30 år att bearbeta.

/Lisa