Jag kämpar..

Jag kämpar varje dag mot tårarna och det onda i magen, tårarna som kommer när man känner sig som en värdelös människa, magontet som kommer när man inser att det aldrig kommer hända mig..

Att se alla runt om få barn, förlova sig, bli sambos, hitta partner, gifta sig, samtidigt som man sitter ensam med bara misslyckade förhållanden bakom sig är inte lätt.

Det blir allt svårare och svårare att känna glädjen som man måste känna, när släkt och vänner är med om detta.
Man måste glädjas med andra annars är man en så dålig människa, detta har jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg oxå.

Att folk säger "Det kommer" är bara som ett slag i magen! Vad vet folk om det? Sedan att alla som säger så redan har allt eller något av detta är än värre.
När någon säger "Ha inte så bråttom" så funderar jag på hur många år man måste vara singel för att inte bli klassad som desperat??
Jag var singel i 3 år innan jag gick in i ett förhållande, men även det sket ju sig för han var inte klar med sitt förflutna.

Jag går på dejter, men det kanske man inte ska göra? Han kanske kommer o ringer på min dörr? Skulle inte tro det.. Klart jag måste dejta om jag vill träffa nån, men det gör mig väl inte till en desperat person?

Jag har gett upp tanken på sambo, barn, gifta mig o allt sånt.
Ja, det var jag som lämnade N, men ska jag ha någon bara för att ha någon? Nej, jag funkar inte så, jag måste ha någon som är bra för mig.

Är jag för kräsen??
Ska jag leva med nån resten av mitt liv måste jag ha lite krav..
Men har inga höga krav alls, bara att han ska vara längre än mig, välvårdad och vara klar med sitt förflutna, det borde väl stämma in på de allra flesta?

Kan bara säga såhär, jag är inte desperat, men jag har inte hela livet på mig att få barn och allt sånt, jag fyller snart 33.
Ja, det finns många som skaffar barn sent i livet, men jag vill inte vara 40 vid första barnet.