Fyra månader.

Ganska öppen i detta inlägg bara så ni vet.. Behövde bara skriva av mig lite.

Det är bara fyra månader kvar på detta år och jag känner att det kan väl bara bli bättre nu men samtdigt känns det som att det är långt kvar till att det skulle kännas bra nånsin igen..

2014 skulle bli mitt år, men så vart det inte, tvärtom..

Januari o februari var väl ganska bra, men i februari kände jag att det förhålllande jag var i då inte var rätt för mig och jag började känna en tyngd o jag mådde inte bra.
I mars avslutade jag förhållandet och började ganska snabbt känna hur lättnaden kom o jag började må bättre.

I mars kände jag mig förföljd av en man jag umgåtts lite med, inget allvarligt men obehagligt när han helt plötsligt började köra mina bussar.. Slump eller avsiktligt? Ingen aning, men nog om det.
Senare i mars åkte jag ambulans till sjukhuset med smärtor, misstänkt gallstensanfall, låg inne, lungsäcksinflammation o lite vatten i lungan.

I april vart jag sjukskriven pga axeln, kunde knappt använda armen o kunde därför inte jobba längre. Hade då praktik på sjukhuset o trivdes jättebra.

I maj fick jag veta att jag inte fick fortsätta praktiken, dels pga axeln o sen var praktiken över den 16 maj o de kunde inte erbjuda mig något mer.
Träffade M, en trevlig o mysig man, vi sågs på helgerna och hittade på saker och hade kul ihop.

Juni så fortsatte vi umgås på helger, firade midsommar ihop, god mat och trevligt.
Jag fick några trevliga dagar i Stockholm, åkte upp och överraskade min vän J o hennes sambo, har nog aldrig sett två mänskliga fågelholkar innan som de när de såg att jag stod där. Det var roligt.
Efter midsommar så började jag misstänka att jag var gravid (Ja, det var snabbt men så blir det ibland) och typ 10 tester visade samma, att jag hade rätt..

Juli, M semester och vi hittade på saker, jag var hos honom iom det kändes både bäst och smidigast.
Började känna att något inte stod rätt till, började blöda och graviditeten slutade i missfall och starka magsmärtor som höll i sig nästan en vecka efter.
Akuten två gånger på en o samma vecka o andra gången hittades en 2 cm stor cysta bakom livmodern, det var den som gjorde så ont på mig.
Lyckades med konststycket att bli gravid igen i slutet av juli.. Verkligen inte planerat och jag hade börjat misstänka att det inte stod rätt till i förhållandet med M. Jag berättade aldrig om graviditeten för honom för jag ville vänta innan jag var 100 på att jag var gravid innan jag berättade. Inte så att jag skulle hålla det från honom.

Augusti kom och jag fick ytterligare ett missfall, mycket tidigt, tidigare än förra, nu utan komplikationer eller starka magsmärtor som tur var.
Jag började mer o mer misstänka att M skulle lämna mig, ena sekunden var jag hans älskling och hjärta o allt sånt o han var jättego, andra sekunden visste han inte vad han ville och jag kände mig ignorerad.
Så kom då den dagen jag gått o väntat på. Han gjorde slut för han var inte kär och inte redo för ett förhållande.
Det kom inte som en överraskning men ledsen vart jag eftersom jag inte ville det skulle ta slut, men nu var det definitivt över och jag mådde inte bra.

Åkte hem efter ett par dagar, massa ångest, tillbaka till ensamheten igen, inget busskort, inga vänner som kommer o hälsar på eftersom jag bor som jag gör..

Började få svårt att andas, var yr, mådde illa, hade ont i bröstkorgen. Allt började för ca tre veckor sedan med bubblande känsla i luftrör o bröst.. Sedan vart det värre. Sökte vård, allt såg bra ut, skickad till sjukhuset för provtagning, allt såg bra ut. Fick prata med en underbar läkare som verkligen lyssnade på mig och som var närvarande och som frågade hur jag egentligen mådde.. Jag sa att jag mår väl sådär efter allt som hänt o han ville veta vad som hänt o när jag berättade så sa han bara att det är inte konstigt att jag mår som jag gör..

Jag ska iaf bli kallad till lungröntgen bara för att verkligen utesluta att det är nått som sitter där, men alla prover såg ju bra ut, inga proppar o inget och det var skönt.
Så det sitter väl mycket i psyket detta hur jag mår fysiskt..

Nu har jag fått en tid för samtal på vårdcentralen för jag mår verkligen inte bra. Detta år har tärt på mig nått så otroligt mycket och nu känner jag att jag inte orkar kämpa ensam längre.
Jag har mina vänner jag kan vända mig till, men det är inte samma sak som att gå och prata med nån professionell.
Tyvärr lite väntetid men 17 september fick jag en tid och det är inte jättelångt dit ändå.

Detta är inget ”tyck synd om mig” inlägg. Detta är ett inlägg för att alla runt mig ska veta och förstå vad det är som händer just nu..
Jag sitter inte och tycker synd om mig även fast det är skitjobbigt just nu, jag gråter varje dag ja, men det är för att jag är känslomässigt utmattad.