Åtta år.

Tiden går fort, nästan för fort, åtta år sa swish..
Ikväll för åtta år sedan så hamnade jag långt ner under ytan, så långt ner att jag inte såg en väg upp.
Jag har under dessa år sett tillbaka varje år på hur livet blev och på vad jag gått igenom.

Sedan förra året har det hänt saker, jag har mått jättedåligt och jag har mått jättebra, ibland både och på en och samma dag nästan.
Jag är fortfarande tillsammans med M och han har varit ett stort stöd för mig när jag mått dåligt.

Tänk att för åtta år sedan så orkade jag inte längre, jag orkade inte med livet som det var då, orkade inte med mig själv.
Idag orkar jag.
Idag orkar jag med mig själv även fast det är riktigt jobbigt ibland.
Idag orkar jag ta bakslag även fast det självklart är jobbigt.

Jag är konstant utmattad och trött men jag orkar. För det mesta. Men idag vill jag inte ge upp. Idag vill jag kämpa.

För åtta år sedan så somnade jag intill mannen som precis lämnat mig för sin fd fru.
Idag somnar jag intill mannen jag älskar och som står ut med mig trots att jag mår som jag gör.

Jag kan kanske inte säga att jag älskar livet men jag tycker om livet mer och mer trots att jag ibland känner att allt bara är skit.

Åtta år.

Drömmen som blev sann.

När jag som ung (typ nånstans på 90 talet) satt och tittade på Terror på Elm Street och 21 Jump Street så satt jag och var vrålkär i en viss herre vid namn Johnny Depp.
När jag sedan kollade på Cry Baby så var känslorna oförändrade.

Sedan kom då Edward Scissorhands och den har jag sen dess sett en gång eller två och trots hans händer så ville jag ha en kram..

När Benny & Joon kom så blev jag ännu mer kär och skulle kunna gjort nästan vad som helst för att få honom.

Gilbert Grape såg vi på bio med skolan och likadant nu, ville ha honom.

När Pirates Of The Caribbean filmerna kom så kände jag att han var den snyggaste pirat jag nånsin sett och jag skulle ta honom där och då om jag kunde.

I Alice i Underlandet så var han underbar.

The Tourist såg vi på bio och alla tjejer satt o dreglade tror jag.

Det är några filmer jag inte sett än och en del filmer som kommer framöver som jag ska se.

Tänk att jag suttit och dreglat över honom i alla dessa år och drömt om att nån gång i livet få se honom på riktigt, att få bara en liten glimt av honom eller ännu bättre prata med honom.

Tänk att i måndags gick denna dröm i uppfyllelse! Nej, jag pratade inte med honom, men jag har sett honom. Jag har sett Johnny Depp PÅ RIKTIGT!! Det är så otroligt stort för mig så ni anar inte!

Ja, jag vet att han är anklagad för olika saker men för mig är han ändå Johnny, han som jag var så kär i. Kärleken är ju borta men han är fortfarande snygg.

Sju år..

Tiden går fort, nästan för fort ibland känns det som.
Idag är det sju år sedan mitt liv vändes upp och ner och sedan dess har jag kämpat på och för varje år som gått har allt blivit lättare att hantera även fast det finns dagar då det känns hopplöst.

För sju år sedan så såg jag ingen framtid, idag är framtiden ljus och spännande.

Det senaste året har varit tufft på många sätt, dödsfall, sjukdomar och annat i mitt liv som inte blivit som jag tänkt.
Jag har klarat mig igenom detta, mycket tack vare mina vänner och M som jag träffade i augusti förra året.

Ja, det har funnits dagar där jag mått riktigt dåligt, dagar jag bara velat fly livet, bädda ner mig i sängen och aldrig mer gå upp, men det funkar inte så.

Dessa dagar är lätträknade idag, för sju år sedan var det tvärtom.

Jag är så glad över de få vänner som alltid funnits där för mig, de som lyssnat på mig och tagit sig tid för mig när jag inte mått bra. (Jag har självklart funnits där för dom oxå när det behövts)
Jag är så glad att jag träffat M, vi har varit ihop i snart sju månader och det är det längsta förhållandet jag haft sen 2008 då det tog slut med C efter två år, efter det har det varit förhållanden på ett par månader bara innan det tagit slut.

Jag tror på framtiden nu trots att det inte kommer bli som jag tänkt, men jag har lärt mig att man inte ska planera sitt liv för man vet aldrig vad som kommer att hända och när det inte blir som man tänkt så blir man besviken och ledsen.

Samtal med treåring..

Jag: Vilka coola kläder du har på dig idag!
Han: Det är Star Wars.

Jag: Jag ser det, dom var jättefina. Vad är det för figur du har på byxorna?
Han: Star Wars.

Jag: Ja, jo, men vem har du på byxorna?
Han: Star Wars.

Jag: Jo.. Men vad heter figuren?
Han: Star Wars.

Jag: Ja.. Men.. Star Wars är ju filmen.. Vad heter han du har på byxorna?
Han: Star Wars.

Jag: Ok.. Ja, jo, men i filmen är det ju olika figurer (o så räknade jag upp de jag kom på).
Han: Star Wars.

Jag: Ja, jo, men.. Star Wars är ju filmen..
Han gick iväg.

Två minuter senare.
Han: (Kravlar på golvet) Jag är Star Wars.
Jag: (Lite, bara lite uppgivet) Jaja, du är en film.

Tågresa.

Åkte tåg Göteborg-Töreboda för några dagar sedan, satt i vagnen med obokade platser och på andra sidan gången satt en tjej.

Det kommer in en tjej med sina barn och hon börjar prata med tjejen som satt där om att hon hade bokat den platsen hon satt på.
Tjejen sa att det var obokade platser, men mamman fortsatte att säga att hon hade bokat just den platsen så tjejen fick resa sig o kom o satte sig på sätet intill mig.

Vi pratade lite o sa det att det är ju obokade platser i denna vagn men vart lite fundersamma på om vi sett rätt.. Men då det var flera i vagnen som inte hade platsbiljett så kändes det lite lugnare, alla kan ju inte ta fel..

Efter nån minut kommer en tjej som sätter sig på samma plats som tjejen nyss fått flytta sig ifrån och jag tänkte att hon kanske tillhörde sällskapet med mamman o barnen.

Så sätter sig då mamman ner, på en helt annan plats än den hon krävt att få som hon påstod sig hade bokat!

Mamman hade tre barn med sig, två mindre o en lite större.

Så börjar då tåget att rulla.

Yngste pojken sa att han var tvungen att gå på toa, det fick han inte för mamman för de kunde ju inte lämna alla väskor o allt. Han sa igen att han var tvungen att gå på toa, men det fick han inte.. Jag tänkte bara att låt ungen gå på toa, storebror kan ju faktiskt sitta med lillasyster under tiden..

Barnen gör allt för att få mammans uppmärksamhet där hon sitter med både bok och mobil och knappt ens tittar upp på barnen..

Det äldsta barnet satt tyst o still vad jag såg.

De hoppar runt, skriker o håller på, mamman sa till de då o då att vara tysta o hyssjade åt de.
Yngste pojken hade stoppat munnen full med godis o det fick nog hela vagnen höra sen när mamman upptäckte det..

Lägg undan bok o mobiler, umgås med barnen, sysselsätt de när ni åker tåg..

"Lätt för dig att säga, du har inga barn".. Nej, jag har inga barn, men jag har ett sunt förnuft.

Fyra månader.

Ganska öppen i detta inlägg bara så ni vet.. Behövde bara skriva av mig lite.

Det är bara fyra månader kvar på detta år och jag känner att det kan väl bara bli bättre nu men samtdigt känns det som att det är långt kvar till att det skulle kännas bra nånsin igen..

2014 skulle bli mitt år, men så vart det inte, tvärtom..

Januari o februari var väl ganska bra, men i februari kände jag att det förhålllande jag var i då inte var rätt för mig och jag började känna en tyngd o jag mådde inte bra.
I mars avslutade jag förhållandet och började ganska snabbt känna hur lättnaden kom o jag började må bättre.

I mars kände jag mig förföljd av en man jag umgåtts lite med, inget allvarligt men obehagligt när han helt plötsligt började köra mina bussar.. Slump eller avsiktligt? Ingen aning, men nog om det.
Senare i mars åkte jag ambulans till sjukhuset med smärtor, misstänkt gallstensanfall, låg inne, lungsäcksinflammation o lite vatten i lungan.

I april vart jag sjukskriven pga axeln, kunde knappt använda armen o kunde därför inte jobba längre. Hade då praktik på sjukhuset o trivdes jättebra.

I maj fick jag veta att jag inte fick fortsätta praktiken, dels pga axeln o sen var praktiken över den 16 maj o de kunde inte erbjuda mig något mer.
Träffade M, en trevlig o mysig man, vi sågs på helgerna och hittade på saker och hade kul ihop.

Juni så fortsatte vi umgås på helger, firade midsommar ihop, god mat och trevligt.
Jag fick några trevliga dagar i Stockholm, åkte upp och överraskade min vän J o hennes sambo, har nog aldrig sett två mänskliga fågelholkar innan som de när de såg att jag stod där. Det var roligt.
Efter midsommar så började jag misstänka att jag var gravid (Ja, det var snabbt men så blir det ibland) och typ 10 tester visade samma, att jag hade rätt..

Juli, M semester och vi hittade på saker, jag var hos honom iom det kändes både bäst och smidigast.
Började känna att något inte stod rätt till, började blöda och graviditeten slutade i missfall och starka magsmärtor som höll i sig nästan en vecka efter.
Akuten två gånger på en o samma vecka o andra gången hittades en 2 cm stor cysta bakom livmodern, det var den som gjorde så ont på mig.
Lyckades med konststycket att bli gravid igen i slutet av juli.. Verkligen inte planerat och jag hade börjat misstänka att det inte stod rätt till i förhållandet med M. Jag berättade aldrig om graviditeten för honom för jag ville vänta innan jag var 100 på att jag var gravid innan jag berättade. Inte så att jag skulle hålla det från honom.

Augusti kom och jag fick ytterligare ett missfall, mycket tidigt, tidigare än förra, nu utan komplikationer eller starka magsmärtor som tur var.
Jag började mer o mer misstänka att M skulle lämna mig, ena sekunden var jag hans älskling och hjärta o allt sånt o han var jättego, andra sekunden visste han inte vad han ville och jag kände mig ignorerad.
Så kom då den dagen jag gått o väntat på. Han gjorde slut för han var inte kär och inte redo för ett förhållande.
Det kom inte som en överraskning men ledsen vart jag eftersom jag inte ville det skulle ta slut, men nu var det definitivt över och jag mådde inte bra.

Åkte hem efter ett par dagar, massa ångest, tillbaka till ensamheten igen, inget busskort, inga vänner som kommer o hälsar på eftersom jag bor som jag gör..

Började få svårt att andas, var yr, mådde illa, hade ont i bröstkorgen. Allt började för ca tre veckor sedan med bubblande känsla i luftrör o bröst.. Sedan vart det värre. Sökte vård, allt såg bra ut, skickad till sjukhuset för provtagning, allt såg bra ut. Fick prata med en underbar läkare som verkligen lyssnade på mig och som var närvarande och som frågade hur jag egentligen mådde.. Jag sa att jag mår väl sådär efter allt som hänt o han ville veta vad som hänt o när jag berättade så sa han bara att det är inte konstigt att jag mår som jag gör..

Jag ska iaf bli kallad till lungröntgen bara för att verkligen utesluta att det är nått som sitter där, men alla prover såg ju bra ut, inga proppar o inget och det var skönt.
Så det sitter väl mycket i psyket detta hur jag mår fysiskt..

Nu har jag fått en tid för samtal på vårdcentralen för jag mår verkligen inte bra. Detta år har tärt på mig nått så otroligt mycket och nu känner jag att jag inte orkar kämpa ensam längre.
Jag har mina vänner jag kan vända mig till, men det är inte samma sak som att gå och prata med nån professionell.
Tyvärr lite väntetid men 17 september fick jag en tid och det är inte jättelångt dit ändå.

Detta är inget ”tyck synd om mig” inlägg. Detta är ett inlägg för att alla runt mig ska veta och förstå vad det är som händer just nu..
Jag sitter inte och tycker synd om mig även fast det är skitjobbigt just nu, jag gråter varje dag ja, men det är för att jag är känslomässigt utmattad.

Vilken vecka..

Måndag:
Jobbade på som vanligt, kände mig dock lite frusen, kallsvettig o varm..

Tisdag:
Fick ringa jobbet på morgonen och säga att jag inte kom, hade hostat hela natten o knappt sovit nått..
Var till läkaren som sa att allt var normalt o att jag ska ta hostmedicin o avvakta ett par veckor..
Hade då haft hosta i fem veckor..

Onsdag:
Vaknade ungefär en gång i timman natten till onsdag och kände mig febrig o kallsvettig.
Vaknade klockan sex av klockan, hade riktigt ont i magen.
Ringde jobbet o sa att jag inte kommer.
Magen fortsatte göra ont o jag misstänkte det var gallstenen som gav sig till känna..
Ringde 1177 på eftermiddagen, tog inte många minuter innan hon sa att jag ska ringa 112 för jag behövde åka in o hon ville inte jag skulle ta bussen..
Ringer 112, fick prata med en lugn och trevlig man som fick mig att skratta mitt i allt elände och det var bra, behövde det.
Efter 30 minuter kom ambulansen, två män som direkt bestämmer sig för att ta med mig in.

Kom in vid 16 tiden, det togs prover på mig och efter några timmar fick jag komma in på ett rum.

Torsdag:
Ultraljud av gallblåsan och lite annat, jag var lite påverkad av smärtan så minns knappt nått mer än att hon hittade stenen men att inget var inflammerat eller så..
Hon som gjorde undersökningen var snäll men lite burdus på nått vis.. Kanske stressad, men ändå.. Jag ligger o har ont och hon lät lite sur när jag sa att det gjorde ont på ett visst ställe när hon drog över revbenen..
Upp på rummet igen, tal om en ev operation för att ta bort gallblåsan.
Först röntgen av lungorna för att se så inget satt där.
Ronden kom, fick berätta vad som var felet med mig och han sa direkt att det inte är gallan utan något annat.
Lungröntgen visade lite lite vatten i lungan men det var typ normalt.
Jag fick börja äta, riktigt gott efter 30 timmars fastande.

Fredag:
Väckt kl sex efter en natt med otroligt god sömn, fick medicin o sen slocknade jag igen o halvsov fram tills 11 tiden när det var dax för ronden.
Han sa direkt att röntgen på lungorna visat lungsäcksinflammation och att han nu sa hej då för det är inget man ligger på sjukhus för. Helt fantastisk person, han sa det på ett härligt sätt o alltid ett leende o glimten i ögat.
Fick lite lunch o sen sa jag hej då till rumskamraten, packade min väska o gick till apoteket, hämtade medicin o åkte sen hem.
Det var så skönt o komma hem igen trots att det bara var två nätter borta.

Lördag (idag):
Sovit otroligt gott inatt, har ont fortfarande men det kan hålla i sig ett bra tag.
Blir en lugn helg, ska försöka ut i solen lite o gå till affären en sväng här snart.