Dagens tankar..

Idag är det ett år sedan jag började med dumheterna att skära mig, det var något jag hela tiden sagt att jag aldrig skulle börja med.. Dels är jag ju rädd för smärta och sedan är det ju detta med blod..
Det skedde av misstag, inget jag planerade att göra som nån psykolog fått för sig att jag gjorde.. Jag minns att P och jag bråkade och jag smällde igen dörren till mitt rum så en tavla åkte ner och glaset gick sönder.
Det tog en liten stund innan jag plockade upp glasbitarna, P kom in och vi satt i min soffa och pratade, jag var helt förstörd minns jag.
Jag minns att jag satt och slog lite lätt med en glasbit på armen, då trodde jag ju inte att det skulle gå hål, men efter ett tag så såg jag ju att det kom blod.

Då fick jag panik, P hjälpte mig upp så jag fick tvättat av det, jag tror jag var lite i nån slags chock eftersom jag inte trodde det skulle gå hål..
Jag hade ju mest suttit och slagit den på armen för att ha nått att sysselsätta mig med när vi pratat, var lite rastlös och upprörd så.

Nu började ju då min kamp för att sluta skära mig, det var riktigt svårt, efter den första gången där så fick jag lusten att göra det om o om igen. Jag märkte att det lindrade ångesten, det tog bort smärtan i magen och alla tankar.

P gömde glasbitarna men jag visste vart så det var inte svårt att gå och hämta, jag började skära mig på armar och ben.
Han ställde bort kartongen i förrådet och sa att han hade nyckeln så jag inte kunde komma in där och jag trodde på honom. Men nyckeln till förrådet var samma som till huset så jag hade kunnat komma in där..

När glaset var borta så tog jag till rakhyvlar istället och annat vasst jag kunde hitta, det var bara att pröva sig fram..

Jag kämpade för fullt, men det gick inte att motstå frestelsen att ta till nått vasst, jag visste ingen annan utväg.

Nu har jag inte skurit mig sen 29 december förra året och jag är stolt över mig!
Jag har rivit mig och slagit mig, men inte skurit mig och det var ju det som var prio 1 att sluta med.
Jag kan motstå impulsen att hämta en rakhyvel, jag kan motstå att slå mig eller göra något annat. Visst faller jag dit ibland, men inte ofta alls och nu faller jag inte lika långt som jag gjorde förut.

Jag känner att jag är på väg mot ett nytt liv utan blåmärken, smärta och skär/rivsår.