Igår när jag kollade resväg så började jag känna hur paniken och ångesten kom sakta men säkert, jag fick det inte att gå ihop alls.
Det var en massa byten på ställen jag aldrig varit och det var ingen marginal heller, bussen jag åkte var framme samma tid som bussen jag skulle byta till åkte.
Jag skulle vara tvungen att åka 06:51 för att vara framme i lagom tid till kl 10.
Ju mer jag kollade på alternativa resvägar, desto jobbigare vart det, jag skulle ha en resa på minst 2 timmar framför mig och stress att hinna med alla tåg o bussar.
Efter ett tag slog paniken till, jag var ensam hemma, fick inte tag på P för han är ute i skogen hela helgen o har ingen mottagning på mobilen, jag började få panik över att sova ensam.
Jag började skaka, gråta och visste inte vad jag skulle göra, försökte att intala mig att det skulle gå bra, men det gick inte, försökte övertala mig själv att det inte är farligt att sova ensam, men jag trodde inte på mig själv.
Kunde knappt göra kvällsmat så mycket skakade jag.
Jag gick och la mig, lyckades få tag på P genom sms och han var jättegullig mot mig och det kändes så bra, han stöttade mig och sa att det inte är värt det om jag mår så dåligt.
Jag frös jättemycket, skakade och kunde inte slappna av tillräckligt för att kunna sova.
Tillslut så somnade jag, då var väl klockan ca 5 på morgonen, jag kände mig lite lugnare när P sa att det var ok att ställa in mötet, hade ju oroat mig för hur han skulle reagera, det är så skönt att han vet hur jag mår och att jag har hans stöd.
Idag sov jag till 13-14 tiden, vaknade vid 8 tiden och somnade om nån timma senare.
Jag mår bättre idag, men ångesten finns ju där, dels för att jag mådde som jag gjorde igår o inatt och sen att jag inte kom iväg idag.
Pratade med han jag skulle träffa o han sa att jag skulle vila upp mig några dagar o sen höra av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar