Min bakgrund

Jag har haft en väldigt bra barndom, men inte alltid så lätt, det är 2 olika saker.

Jag har haft både en mamma och en pappa som tagit hand om mig, gett mig mat, tak över huvudet, kläder och allt annat jag har behövt och velat haft.

Jag föddes i december 1979, var tydligen ett glatt barn, snäll och artig.
Juni 1982 föddes min lillasyster, det var då jag tror att det började gå snett för mig, fick nog inte den uppmärksamhet som jag behövde, jag vet inte om jag redan där började utveckla en psykisk sjukdom.

Jag frågade mamma hur jag var som liten och hon sade att jag var glad och snäll tills lillasyster kom till världen, det är nog en ganska vanlig reaktion från barn som får syskon.
Nu vet jag ju inte hur seriös hon var när hon sa det, men jag kan nog bara anta att det stämmer.

Nu tror jag att mina utbrott började, jag sabbade för syrran när hon gjorde framsteg, men det är nog oxå en vanlig reaktion kan jag tänka mig.
Har fått höra att när syster lärde sig sitta så var jag där och knuffade omkull henne, är det normalt beteende?

Jag minns inget nästan av min barndom, har bara fått berättat för mig och sett på kort och film.
Är det normalt?
De första minnen jag har är tvättmaskinen i stugan i Strömstad, den skakade väldigt, micropopcornen som pappa poppade, smörsmak, luktade så illa.
Den kvällen jag hade lekt med myggstift och började må illa på kvällen, jag var så ledsen och grät och sa till pappa att jag trodde jag skulle dö. Jag har ingen aning om hur gammal jag var då, kanske gick jag på lågstadiet, kanske början på mellanstadiet.
Pappa sa att jag inte alls skulle dö, att jag skulle vakna nästa morgon och fråga vad det skulle bli till frukost, han fick rätt.

Jag minns även hur jag spelade pappa ett spratt hemma i Floby, satte tape för kranen i köket så vattnet sprutade åt alla håll, han blev inte arg, min pappa har humor.

Jag minns inte min första skoldag, det är något de allra flesta minns tydligen, jag undrar vad jag hade på mig, vem som följde mig till skolan, vad som hände..
Jag minns inte mycket från skoltiden, bara mobbingen från både elever och lärare, blev satt i korridoren av fröken M för att jag var ledsen över att inte ha fått åka linbanan på rasten.
Jag minns meningen "Nej, du får inte vara med för du springer så sakta" som om det vore igår.
Jag minns att jag fastnade med foten i en snödriva, ingen hjälpte mig, alla sprang in för rasten var slut, sen när jag kom loss hittade jag en peng i snön.

Jag minns att på fritids så band M och R fast mig med hopprep och gick ifrån rummet, jag undrar hur jag kom loss?

Mellanstadiet var likadant, inga minnen, men jag kommer ihåg 2 bra minnen, jag var duktig på innebandy och basket, det första bra minnet var när kamraterna VILLE ha med mig i laget i basket.. Och när jag fick stå i mål i innebandy för att jag var duktig på det, jag hoppas verkligen att det var ärligt menat från deras sida.

Högstadiet vart det en liten förbättring på, nu såg lärarna mig, nåja, inte alla, men några iaf och det är ju bättre än inget.
Jag började få lite kamrater även fast jag inte riktigt vet hur seriöst det var, de var väl inte alltid så snälla, S och S var väl de värsta, A-L och A har jag inget minne av på det viset, måste nästan fråga A-L om hon minns något. Vi har fått kontakt nu på senare år och det är jättekul.
(Har nu frågat henne)

Mobbingen fortsatte dock högstadiet igenom oxå, det var ju så roligt när jag vart ledsen och arg, jag fick mina utbrott men tänkte väl inte så mycket på det.

På gymnasiet upphörde äntligen mobbingen, jag flyttade och började en helt annan skola än de som mobbat mig, jag fick vänner och även min första pojkvän, M, hade en underbar lärare, E, hon såg mig.
Klassen var en bra klass, visst, jag var inte omtyckt av alla, men det var ingen mobbing, de höll allt för sig själva.
När jag började 2a året så hade vi flyttat till Ljusdal, många mil från Tidaholm, där började mitt nya liv, vänner, fester, skolk (tyvärr) och jag flyttade hemifrån första gången.
Jag fick mina utbrott, men inte i skolan vad jag kan komma ihåg, det var nog bara hemma det hände.

Tog studenten 98, flyttade till pappa igen för att senare få egen lägenhet, hade en underbar pojkvän, M, jag undrar hur mitt liv hade sett ut idag om jag inte gjort slut med honom.

Flyttade till Skövde ihop med A, en av de tjejer jag umgicks mycket med då, det var hon, E, (B) och jag.
Nu började jag plugga, men det gick inte så bra, hoppade av, sökte jobb.
Datade och festade, levde ett ganska bra liv, fick mi na utbrott, men tänkte inte mer på det.

2001 träffade jag K och nu skulle mitt liv inte bli som jag trott, nu följde en period av fysisk och psykisk misshandel och jag kunde inte ta mig ur.
Det var ju mitt fel att han behandlade mig så och han kunde ju ändra sig trodde jag, men det gjorde han inte, det blev bara värre.
Tillslut fick han besöksförbud, han struntade i det, tvingade mig att upphäva det.
Han tvingade mig att vara hemma från jobbet, den dagen våldtog han mig flera gånger i min egen säng, han höll strypgrepp på mig för att jag inte skulle skrika. 
Han sa att han skulle göra mig gravid så jag skulle stanna hos honom.
Jag anmälde detta, fick komma in och ge hårprover, de skulle väl söka efter DNA? De drog hår från mig, det sved, sen fick jag åka hem..
Fick ett brev ett tag senare där det stod att det var nerlagt pga brist på bevis, jag pratade med nån från polisen som sa att jag fick skylla mig själv som släppt in honom.
Rättegång för allt annat, det var skönt att sitta där ihop med en annan tjej, vi enade mot honom, stödde varandra, höll hand och grät, vi fick upprättelse, men han fick för lågt straff anser jag (2 v i häkte för misshandel av 2 tjejer, stöld och annat)

Nu träffade jag F, han var charmig och gillade att dricka, öl och vin till frukost var hans vardag, inte såg jag då att det var något problem.
Men snart så blev han stöddig och nu blev jag åter igen utsatt för psykisk misshandel, han rörde mig aldrig.
När det tog slut så fick jag inte prata om det till någon, då skulle han skicka ett visst MC-gäng på mig.. Ohh, vad rädd jag blev. (Hör ironin i de 5 orden)

Sommaren 2005 blev jag av med min lägenhet pga en kille, vi var ihop och skulle flytta ihop i hans större lägenhet så jag sa upp min lägenhet. 2 veckor senare så gjorde han slut och jag kunde inte få tillbaka min lägenhet.
Fick ingen egen lägenhet förrän januari/februari 2006, då flyttade jag till Skövde (Väring).
Träffade C från skåne, vi hade haft kontakt över nätet i 5-6 månader innan jag åkte ner till Helsinborg och träffade honom.
Vi blev ihop och drygt 1 vecka senare så åkte jag hem, kär och lycklig.

Vi var ihop i 2 år och 3 månader, vi bodde ihop drygt 1 år av den tiden, + 3 månader efter att det tagit slut.

Jag fick mina utbrott, men tänkte inte så mycket på det, jag tyckte ju då att jag hade motiv.

Började data ganska snabbt efter att det tagit slut med C, men träffade ingen det klickade med.

Sedan kom P in i mitt liv,  han tog mig med storm och jag var kär igen och han oxå sa han.
Det dröjde inte länge innan vi pratade om att jag skulle flytta upp till honom i Stockholm, jag sökte jobb och var hos honom en del.
Sedan fick jag inte bara 1 jobb, utan 2, så jag började jobba, sa upp min lägenhet och hade det bra ett tag.
P var en underbar pojkvän, han tog hand om mig på bästa sätt, när jag opererades så fanns han vid min sida från det att jag åkte in och 4 dagar framåt, han stöttade mig till 100%.

Jag fick mina utbrott, men tänkte inte på det, jag tyckte ju då att jag hade motiv.

Natten mellan 9-10/3-09 förändrades mitt liv för alltid.

P hade tidigare på kvällen den 9 pratat med sin fd fru och jag började ana något.
När vi lagt oss på kvällen så konfronterade jag honom och frågade vad han och hans fd hade ihop, då släppte han bomben..
"L och jag älskar varandra fortfarande och ska försöka igen"

Jag bröt ihop, skrek och grät, ville inte längre, hoppades på att det bara var en ond dröm, men det var den bistra verkligheten.
Dagen efter kom jag hem före P, jag mådde inte alls bra, skrev ett SMS till honom "2009-03-10  18:26 Mår jättedåligt. Ont i magen hela dagen. Nu orkar jag inte längre."
Sedan lade jag mig i sängen, knöt badrocksskärpet runt halsen och drog till, hårdare och hårdare.
Telefonerna ringde, jag fick SMS, jag orkade inte svara, var borta men ändå medveten.

P kom hem, hittade mig, jag minns att han pratade i telefon med någon, han sa att det inte var bra med mig.
Sedan ringde han sjukhuset, jag fick en tid samma kväll, fick prata med läkare, sedan la de in mig.

Nu började min långa resa.
Blev inlagd på tisdagkvällen, P kom och hälsade på mig varje kväll efter jobbet, det var skönt och uppskattat.
På fredagen fick jag permis över helgen, kom tillbaka på söndagen och stannade 1 natt till, eller 2 nätter, jag minns inte..

De följande månaderna funderade jag på självmord många gånger, såg ofta ingen annan utväg. Började skära mig, armar, ben och ansikte fick sig en del omgångar, slog mig själv över hela kroppen, fick stora blåmärken och svårt att gå pga smärtan jag fått efter slagen, kunde inte använda armen efter att ha gått hårt åt med en linjal på den.

Jag fick en psykolog som inte var bra för mig, han fick mig bara att må sämre, tillslut sa jag ifrån och sista gången jag var hos honom var det en befrielse.

Nu har jag påbörjat en ny behandling, både i grupp och enskilt, känner ett stort hopp inför framtiden, nu vet jag att jag inte är ensam.
Jag läser böcker, skriver dagbok och har börjat denna blogg.

Kommer försöka skriva lite varje dag, inte lika mycket som nu.

Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjort sen i mars, inte ens under perioderna med K och F funderade jag på självmord.
Men nu kommer ju allt upp, allt obearbetat, mobbing, misshandel och annat.
Nu har jag nästan 30 år att bearbeta.

/Lisa