2 år

"Natten mellan 9-10/3-09 förändrades mitt liv för alltid."
Denna mening kommer ifrån ett av de första inlägg jag skrev i denna blogg och anledningen till att denna blogg kom till.

Nu har det gått 2 år sedan P gjorde slut, 2 år med hopp, förtvivlan, desperation, gråt, skrik och sjukhusbesök..
Parallellt med allt detta så har det varit mycket kärlek, mycket skratt, mycket tok och hyss med vänner.
Jag har utsatts för många prövningar, speciellt med boende, först hon i Akalla, sedan han i Jakobsberg och nu han här i Södertälje.
Men jag har tagit mig igenom det utan större besvär och även klarat mycket själv i krissituationer, jag har kunnat ta den hjälp jag behöver. Vågat be om hjälp, ta emot hjälp, blivit starkare för varje motgång.

Nu 2 år senare så mår jag jättebra, men samtidigt kan jag fortfarande få ont i magen när jag tänker på allt som hände, på hur lätt P kunde gå vidare som om inget hänt.
Jag har kommit över honom, men det var en period där för ett tag sedan som jag började fundera på om jag verkligen gjort det.
Nu är han singel igen, vi har haft lite kontakt via MSN och det känns faktiskt riktigt bra, vi kan prata utan att bråka.
Det var väl lite prat om att ses igen, men jag är rädd att jag inte kommer klara av det, att för mycket känslor kommer fram.
Vi har inte träffats sen jag bodde i Akalla och där flyttade jag ju ifrån för 1 år sedan, så det är ett tag sedan.

Samtidigt har jag "förbjudna" tankar om honom.. Kanske att vi ändå skulle pröva...? Men NEJ, han är inte bra för mig!!!
Jag vet ju det, men samtidigt så finns de tankarna där då o då, han var ju bra innan han gjorde slut.
MEN då är det detta med hans X.. Vad är det som säger att han inte kommer gå tillbaka till någon av dom efter att vi varit ihop ett tag?
Han säger att han aldrig skulle ta tillbaka L eller någon annan, men det är bara det att så sa han när vi var ihop oxå.. Han skulle aldrig gå tillbaka till L för att de var så olika o hon var si o så o han pratade en hel del om henne, alltså dåliga saker..

Jag har den åsikten att X är X, de är X av en anledning och ofta fungerar det inte att gå tillbaka till varandra. Såklart det inte gäller alla, men jag har inte lyckats gå tillbaka till ett X iaf.
Men P är ju P.. Han är trots allt snäll, omtänksam, charmig.. Det måste ju ha funnits något där som jag föll för och så desperat klamrade mig fast vid när han gjort slut..
Han tog hand om mig när jag mådde som sämst, visst han lämnade mig ensam hemma varje helg under 8 månader för att festa o umgås med sina vänner. Jag fick ju inte följa med för av någon anledning gillade inte hans kompisar mig o jag misstänker att det har med att jag inte gillade öl då.. Sedan så tror jag hans vänner inte klarade av en tjej med bestämda åsikter o som sa det hon tyckte o tänkte om vissa saker..
Att jag t ex inte tyckte det var så kul att vi var på en pub med BARA öl typ.. Det fick jag ju inte säga, men vad ska jag göra då? Dricker en i sällskapet inte öl så kan man gå någonstans där det serveras både öl o annan dryck.. Men nä, då klagar jag bara för mycket om jag säger att det inte finns något för mig att dricka..

Men iaf, P tog hand om mig de dagar han var hemma, visst att han (och jag såklart) gjorde misstag ibland men sånt händer.
Vi hade rejäla bråk, vi slogs nästan, jag gjorde sönder saker, skrek saker, han gjorde saker, stängde ute mig på uteplatsen, kastade vatten på mig, sa dumma saker..
Men när allt lugnat ner sig så fick bägge dåligt samvete och vi vart ganska snabbt sams.

Midsommar 09 var det största bråk jag haft med honom och det slutade med sjukhuset för min del, akuten och sedan psyk.. Så nu känner jag att vad som än händer midsommar resten av mitt liv så kommer alla att bli roligare än denna typ..

Ja, nä, men som sagt, jag vet inte varför jag tänker tanken att ta tillbaka honom, men jag gör det..
Kanske är det att jag inte kan träffa någon bra kille nu, jag går på nit efter nit, dejtar killar som jag sedan inte vet vart jag har.
Går på en dejt o känner att jag bara vill fly o sen får jag sms om att han gärna vill ses igen, går på nästa dejt o killen är för påstridig o jag vill bara fly.. Får sms om att han gärna vill ses igen..
Går på en dejt o allt känns underbart och då vill han inte ha mig för seriöst förhållande verkar det som och det är det jag är ute efter.

Vart finns alla bra karlar 31+???

P vet jag ju iaf hur han fungerar och han var bra innan han gjorde slut som sagt.. Jag gör mig själv förvirrad. Jag vet att han inte är bra för mig, min familj vet att han inte är bra för mig o mina vänner vet att han inte är bra för mig.. Så varför har jag dessa tankar?