Moster.

Den 1 maj blev jag moster till en söt liten tjej, hon ville titta ut lite tidigare då hon egentligen var beräknad till 17 maj.

Jag ska försöka åka ner så snabbt som möjligt, väntar på att min syster ska höra av sig så vi kan bestämma lite närmare om jag kan åka ner nu till helgen redan.
Eftersom vi har hemstudier nästa tisdag oxå så har jag möjlighet att vara nere lite längre än bara över en helg.

Jag är självklart glad över detta, ett nytt litet liv, synd bara att det är så många mil mellan oss..
Men samtidigt så kommer ju alla tankar.. Det kan jag inte rå för och jag är inte någon dålig människa för det..

När är det min tur? Blir det min tur nån gång?

Jag är 31 år och singel o barnlös.. Nej, jag är inte desperat, men det är väl klart att jag har en längtan..
Under alla de år jag längtat efter familj har i stort sett alla runt mig fått barn, flyttat ihop, förlovat sig, gift sig..

Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg så är jag ganska så trött på de som säger "Det kommer, det finns en för alla, ha inte bråttom"...

En sak jag tänkt mycket på under dessa månader av systers graviditet är att jag inte är mycket värd längre..
"Du som aldrig varit gravid kan ju inte veta något".. Det sårar.. Jag vet inte hur foglossning känns, jag vet inte hur det känns när bebis sparkar, jag vet inte hur det känns att föda... MEN jag vet det jag läst mig till, sett på TV (dokumentärer) och hört från mina vänner..
Jag vill bli tagen på allvar även om jag aldrig varit gravid.

Sedan så förstår jag att allt är olika för alla, det en upplevt och varit med om behöver inte en annan uppleva, men jag har lite koll ändå..

Både mamma och min syster har sagt att jag kommer bli en toppenmoster.. Men var det bara tomma ord? Jag kan ju inte veta något om barn, jag har ju inga egna..

Jag vet en hel del om barn, utveckling, pedagogik, vad som är rätt o fel (eller hur man ska uttrycka det) inom ett barns utveckling.. Men jag är rädd för att säga det..
Jag har gett min kompis M en hel del råd med hennes barn för jag såg vissa saker som inte såg så bra ut i första barnets utveckling..
Jag vet vad jag pratar om, men självklart är jag ingen läkare och uttrycker jag min oro så får ju föräldrarna ta till sig det om de vill..

Men kan jag säga detta till min syster om jag ser något med den lille? Blir jag tagen på allvar? Det är min oro.. Självklart vill jag inte vara tyst om jag ser något som jag blir orolig över.. Tänk om de inte ser det och något händer..

Jag undrar om jag är ensam med alla dessa tankar?

Nu kanske ni läsare tycker jag är egoistisk, men då får ni tycka det..
Som sagt, jag är jätteglad, hon är så söt och jag längtar ner o få gosa med henne, lukta på henne, hjälpa till, byta bajsblöjor, torka spyor...